Emil Linde tackar för sig – om karriären, besluten och vad som väntar härnäst

Efter många år på Skånes fotbollsplaner har Emil Linde, 30, bestämt sig för att avsluta sin aktiva karriär. I en öppenhjärtig intervju berättar han om säsongen, de bästa minnena, varför tiden inte räckte till längre och varför han inte kommer kunna hålla sig borta från fotbollen för alltid.
– Om jag känner mig själv rätt, kommer jag inte kunna hålla mig ifrån det på sikt. Ledare för knattar, styrelsemedlem eller bara en trogen supporter.

Namn: Emil Linde
Lag: Bunkeflo FF
Division: 4 Sydvästra
Position: Innermittfältare
Ålder: 30
Bor: Dammfri, Malmö
Jobbar som/studerar: Säljchef
Favoritmat: Carbonara
Favoritmusik: Svensk pop och Dolly Style
Favoritlag i Sverige: Malmö FF
Favoritlag utomlands: Arsenal
Motto: Det du saknar i erfarenhet får du kompensera med en överdriven nyfikenhet

Det har varit ett händelserikt år för dig. Hur vill du själv beskriva och sammanfatta din säsong och vad du har varit mest nöjd med?
– Att vi var med och tampades i toppen vid flertalet tillfällen. Till skillnad från tidigare säsonger var bottenstriden aldrig ens nära, ett stort kliv i rätt riktning. Jag är även nöjd att jag inte åkte på en enda skada, det var längesen det hände.

Ta oss igenom din egen spelarkarriär – vilka klubbar har du representerat?
– Många som känner mig hade nog sagt, Vilka har du inte representerat? Limhamns FF, LB07, Lilla Torg, FBK Balkan, KSF Srbija, FC Bellevue, IFK Klagshamn och avslutningsvis Bunkeflo FF. Kanske inte sydvästra Skånes svar på Totti i den frågan, inte i några andra frågor heller för den delen.

Du är bara 30 år, men det ryktas nu om att du har ”lagt skorna på hyllan” och avslutar din fotbollskarriär.
Vad ligger bakom ditt beslut och vad tror du att du kommer att sakna mest och minst? 
– Familjelivet, jobb, vänner och renoveringar. Det finns bara så många timmar på ett dygn, en vecka och en säsong. Med en tvååring hemma går dessa timmar ack så mycket fortare. Att få natta sin son eller springa runt på en isig plan i februari – det började bli svårt att rättfärdiga. Kommer att sakna kamratskap, pulsen och känslorna som bara en ”stolpe in i 94:e” kan väcka. Kommer inte sakna de taktiska övningarna som vissa ambitiösa tränare valde att lägga när det var -5 i slaskigt regn.

Om du gör en tillbakablick på din karriär. Nämn något eller några av dina stoltaste/bästa ögonblick:
– Har vunnit fyran och femman ett par gånger, fått möta storlag som Benfica och Malmö FF i ungdomens år. Trots detta är det svårt att droppa enstaka ögonblick. Nu när jag kollar tillbaka tänker jag bara på alla fina människor man stött på. De vänskaper man byggt. En sån otrolig gemenskap man fått vara med i och som jag för evigt kommer vara en del av. Ska jag droppa något exakt ögonblick får det vara Holmeja borta, de som vet, de vet.

Något som grämer dig – något som inte gick så bra?
– Får nog säga att mina sista säsonger inte blev så bra. Närvaron vacklade av förklarliga skäl och det var svårt att prestera på den nivån man kanske var van vid. Att man inte slutade på personlig topp kanske. Men ja, fick ändå in tre assist i den sista matchen.

Antalet gula/röda kort?
– Gula är tresiffrigt, dock aldrig för snack. Och röda är noll…tror jag.

Har du blivit utvisad någon gång? 
– Lärde mig i tidig ålder var gränsen går. Jag gillar att tänja på gränsen, men går sällan över den. Aldrig lämnat planen på grund av kort.

Din bästa säsong? 
– Måste säga mitt andra år i Bellevue, 2021 när klubben var nykomling i fyran. Erol Bekir och Jonas Öberg i ledarstaben gav mig exakt den friheten (och fysiken) jag behövde för att växa. En sån säsong där allting bara klickade. Konsekvensen blev ett brutalt självförtroende, och det gör mycket för en.

Vad har du värdesatt mest under din tid och har du något speciellt minne från någon eller några av matcherna som etsat sig fast lite extra?
– Jag värdesätter att mannen som var Best Man på mitt bröllop i somras, lärde jag känna på MFF:s fotbollsskola när jag var 6 år. Jag värdesätter – och kommer att sakna – de obligatoriska 30-minuterssamtalen med min pappa efter varje match. Analysen och lärdomarna. Det har varit en konstant samtalspunkt och ett gemensamt intresse som till viss del gjort att vi är så nära varandra idag. Att jag lärt mig om lagsport, kraften i ett enat kollektiv och de positiva konsekvenserna av en sund tävlingsinstinkt. Utan dessa hade jag aldrig varit där jag är idag. Generellt att man fått lyxen att följa vissas liv. Från att de kommit upp som juniorer, finniga och fyllda av hybris till att de idag är föräldrar och har riktiga jobb. Det blev vettiga människor av dem också.

Något annat du vill nämna?
– Vill ta tillfället i akt att lyfta de människor som kanske inte får den uppmärksamhet de förtjänar. Alla eldsjälar som finns där bakom kulisserna. Lärdomen att utan dem hade inget gått runt. Respekten man fått för de som jobbar i det tysta, tränare, lagledare, materialare och styrelser.

Om vi nu blickar framåt – vad ska du göra framöver?
– I nuläget har jag inget planerat. Men om jag känner mig själv rätt, kommer jag inte kunna hålla mig ifrån det på sikt.
Ledare för knattar, styrelsemedlem eller bara en trogen supporter, det finns många vägar framåt och bollen är rund.

Foto: BFF