Basti Rasmussen – om sitt nya fria liv

Efter ett helt liv i handbollshallar är det meningen att Basti Rasmussen nu ska ta sig an livet som pensionär.
– Det har varit en märklig omställning rent psykiskt efter 40 års elithandboll och att hela tiden vara på väg någonstans. Men det är samtidigt en frihet att inte vara uppbokad hela tiden – och att för en gångs skull få träffa frugan som man varit gift med i 40 år.

Efter att ha slutat spela handboll på aktiv nivå, bland annat som landslagsman och SM-guldmedaljör i Ystads IF, så blev Basti Rasmussen tränare 1990. Efter 26 år i den rollen lade den skånske handbollslegenden handbollssysslorna helt åt sidan efter säsongen 15/16. Pensionärslivet tog vid.
– Jag kände under det sista året i LUGI att jag inte hade det rätta drivet. Det kändes att jag kommit upp i ”gubbaåldern” och en del påpekade det ganska ofta, skämtsamt såklart. Under säsongen frågade jag mig själv om det var värt att köra fram och tillbaka till Lund hela tiden. Tomas Axnér var ju huvudtränare och hade en mycket tuffare attityd än mig och i ledarstaben fanns dessutom Joacim Ernstsson som också har en otrolig kompetens.
Men jag vet 30-åringar som är mer gubbe än dig!
– Är det så? Haha. Ja, men du vet. Jag håller mig ung i sinnet.

Genom alla aktiva år har Basti dessutom arbetat som brandman i Ystad.
– Redan för fyra år sedan gick jag som 58-åring som pensionär från Brandkåren.
Du hade kunnat jobba längre o få bättre pension?
– Absolut, men man ska inte hålla tillbaka de yngre. Pengar är inte allt i livet. Brandkårsjobbet har lärt mig att tänka annorlunda och värdesätta andra saker. Sedan är höfterna lite dåliga. Jag kan inte springa som jag gjorde förr ute i sandskogen, nu får jag gå istället.
– Men tre dagar i veckan brukar jag vara på stationens gym och tragga med personalen och hålla igång lite själv också.
Hur har det fungerat att kombinera elithandboll och brandkårsyrket?
– Jättebra. Jobbet har varit väldigt flexibelt och gått att anpassa. Första året i landslaget använde jag semestern till att jobba. Har man ett driv och en stöttande familj så är det mesta möjligt.
Hur har du personligen påverkats av allt du sett – för efter 35 år i den branschen kan jag tänka mig att det varit en del hemskheter…?
– Jag har sett hur fort livet kan förändras. från en dag till en annan,och jag har sett mycket otrevligheter. Det har inte roligt plocka upp människor som slängt sig framför tåg och jag har gråtit många gånger. Det gör en ödmjuk inför livet. Man tar ingenting för givet. Däri ligger det en utmaning att samtidigt vara väldigt strukturerad som tränare.

Hur är det att plötsligt inte ha något på schemat?
– Rätt tufft. Och samtidigt skönt. Tidigare har jag ju åkt någonstans varje dag. Nu ska man plötsligt bli hemma. Men jag får uppgifter av barnen som går ut på att passa ungar, hundar och annat.. Jag håller mig sysselsatt.
– Jag är en livsnjutare – så det är upp till mig själv att göra det som ger någonting tillbaka.
Hur tänker du framåt gällande pensionärslivet?
– Främst ser jag glädjen i allt i vardagen. Vi kan göra vad vi själva vill. Vi ser fram emot att resa mer. Under alla år har det bara skett en gång – när jag fick sparken av IFK Ystad. Då drog jag till Thailand…

När Basti säger ”vi” så menar han sig själv och hustrun Agneta.
– Som hon har ställt upp och varit förstående genom alla år! Vi har varit ihop sedan 1972 och hon har verkligen haft tålamod med mig.
Tillsammans har ni fyra barn?
– Exakt. Kevin, Kornelia, Kim och Konrad.
Vad är grejen med K-trenden. Det låter som om du är hunduppfödare!?
– Näää. Gör det? I början var det mest en rolig grej. Kevin är döpt efter Kevin Keegan (engelsk fotbollsprofil), Kornelia efter någon gymnastiktjej. Eller om det var en simmerska? Jag kommer inte ihåg… Det bara blev så.
– De har alla varit aktiva idrottare själva. Tjejerna inom fotboll och grabbarna inom handboll. Idag har jag åtta barnbarn,
Din dotter Kim är gift med HK Malmös tränare Stian Tönnessen, som i sin tur har Konrad som assisterande tränare. Det borde rimligtvis bli en del handbollssnack under söndagsmiddagarna ändå?
– Jo du! Vi umgås mycket.
– När det gäller HK Malmö skjuter jag in mina åsikter ibland, men mest lyssnar jag numera. Jag vill att de ska våga vara framåt och köra sin egen stil. Malmö har press på sig nu, men jag tror att det ska gå bra. Högsta serien är ju jämnare nu och kul att följa. Det känns inte helt omöjligt att något lag kan välta IFK Kristianstad.
Men kom igen! Nog måste du älska att pika både Stian och Konrad?
– Hehe. Det är klart att jag ringer efter matcher och ifrågasätter ibland. Men det är lätt att sitta vid sidan om och inte ta de snabba besluten i kaoset på bänken.
Då du har inte hotat Stian med att dra in på din dotter?
– Nänä. Jag är omgiven av starka kvinnor och har nåtts av insikten att det är dom som bestämmer.

Hur mycket saknar du ditt gamla liv som tränare och att hela tiden ha nya träningar, matcher och resor?
– Om man ska arbeta på elitnivå så måste man ha ett otroligt driv, det krävs mycket av en som människa. Visst kan jag sakna vanorna, men annars; nej.
– Som ledare så är det väldigt mycket runt omkring man ansvarar för.
Men du verkade extremt tillbakalutad i din ”stil” som tränare?
– Man kan komma till sitt mål på många olika vis. Jag har aldrig varit speciellt auktoritär. Däremot har jag varit intresserad av hur människor tänker. Oavsett om man ska förvalta någonting bra eller utveckla någonting lovande så måste man lära sig människor. Det har varit den största utmaningen. Och den roligaste. Förvaltning och förvaltning förresten. Jag vill se utveckling i allt – annars går man ju bakåt!?
– Mötet med människor har nog varit min största drivkraft.
Du har alltid varit öppen när vi pratat tidigare efter matcher? Ofta har du talat i rubriker?
– Jag tror på det. Att våga säga vad man vill. Man måste vara mer framåt, men inte så att spelarna får ångest av pressen man lägger på dem. Jag tycker det är roligt att våga – annars får ni i pressen inget att skriva om ju! Det måste vara tråkigt för ert yrke med tränare och spelare som inget säger? Man måste har respekt för er också.
Basti växlar in på mediaspåret helt plötsligt…
– Ni måste ju också våga. På Skånesport lade ni ju ner papperstidningen och det var väl rätt? Idag har alla mobiler och paddor – de läser sina nyheter där, inte i papperstidningar. Personligen tycker jag att det är härligt med papperstidning, men den nya generationen lägger inte cash på det
Du verkar fascinerad av media?
– Det har alltid varit skoj att träffa pressen. Möten mellan människor, du vet. Även när man har förlorat en match. När det går en emot börjar man ju tänka ”Vad kan jag förändra”. Det är då man utvecklas. Samtal med media kan få en själv att börja tänka annorlunda.
– Livet ramlar inte omkull för att man förlorar en handbollsmatch. Sven ”Sjöman” Nilsson lärde mig det. Efter att ha deppat i en timme så började han alltid att sjunga… Till slut sjöng vi med. Idag deppar alla så otroligt hårt efter en förlust. Visst ska man vara besviken, men man måste tänka på helheten. Livet är större än handbollsmatcher.

Du rör dig ju i handbollskretsar nästan dagligen trots allt. Hur ser du på att en dag träna knattelag?
– Ja, kanske senare. Först vill jag samla mig. Jag vill inte binda upp mig på någonting. Jag vill vara helt fri just nu.

Kan du vara helt fri när du inte kan gå 100 meter på stan utan att du träffar någon som vill hälsa?
– Det är en förmån att ha så många bekanta i stan. Man träffar alltid någon man kan prata med. Alltid!

Klubben i ditt hjärta?
– Svårt att säga… De sa till min pappa att han var polkagris, röd ibland och vit ibland. Min uppväxt ägde rum i IFK Ystad tills jag var 19 år. Sedan gick jag till YIF och var där i 25 år. Det är en lång tid – med mycket framgångar.
– Samtidigt har jag varit besviken på båda klubbarna. Fått sparken och sådär. Men jag är inte långsint eller bitter. Som med allt annat i livet så finns det glädje och sorg i det mesta. Om livet flyter på som en räkmacka blir det inte bra.
På tal om framgångsrika år. Du måste ha vunnit ett ton av medaljer och pokaler – men har inget sådant framme i hemmet?
– Sådant där är inget för mig. Jag vill leva i nuet. Allt sådant samlar damm i en skokartong. Jag vill ha mina minnen i huvudet.
– När vi vann någonting och fick vår medalj tänkte jag ofta ”Var detta allt?”. Det är resan som är det viktigaste.

2017 fyller Basti Rasmussen 63.
Är det verkligen sant? Du känns mer som en spänstig 43-åring?
– I sinnet är jag det.
Kvällens planer?
– Det är ju trettondagsafton så det blir till att äta gott. Agneta ska laga goda rullader, hon vet att kärleken går via magen…

Christoffer Ekmark