Ystads kärnkraftvapen en tickande bomb

Världen brinner och allt är upp-och-ner under Coronatider.
Kanske är det just därför ständigt upphaussade Ystads IF faktiskt levererar?
Tionde segern på 14 omgångar kom borta mot IFK Kristianstad. Till slut skiljde det hela sju bollar.

Short story:
Ystads IF ser bättre ut än kanske någonsin tidigare, och det är inte bara baserat på kvällens derby i Kristianstad.
SM-guld?
Ja, varför inte?

Long story:
Ystads IF har någonting riktigt bra på gång.
Årets upplaga har en välbalanserad mix av rutin, spets, bredd och vinnarinstinkt. Laget har ligans förmodligen bästa målvakt, ligans definitivt bästa högernia och dessutom organisationen utanför planen för att ta det där guldet som man suktat efter i staden sedan 1876, förlåt, 1992…
Undertecknad må visserligen ha begränsad kunskap om handboll och en oändligt lång lista, på vad som visat sig vara felaktiga, halvdana killgissningar.
Men är 20/21 ändå inte säsongen då Ystad kommer ta guld? Eller kommer skadorna och wellpappsyket i april-maj som vanligt?
Låt oss inbilla oss det förstnämnda.

Nu ska det sägas att torsdagens IFK Kristianstad var långt ifrån att maxprestera. Så YIF-lägret borde inte få hybrisfeber efter just denna specifika insats, trots att den var gedigen.
Kristianstadspelarna har ett kraftödande spelschema bara en dubbelarbetande ensamstående fembarnsmorsa utan körkort kan relatera till.
Benen var sega, huvudena tröga och kommunikationen bristfällig. Det såg ut som ett gäng sportjournalister en måndagsmorgon, bakfulla på Tre Apor på box och självgodhet.
YIF-spelarna borde kanske ha lett större i första halvlek och 11-12 innebar att IFK siffermässigt var med i matchen.

En stund in i andra halvlek var det inte så längre.
Kim Andersson var Kim Andersson, kontringsspelet fungerade, Lasse Balstad morrade och slet som en parkeringsvakt på ackord och Niklas Kraft stängde ner som en miljöpartist i kärnkraftverksdebatter.
Spänningen försvann snabbt.
Dalibor Doder såg ut som en labradorvalp på en grön sommaräng som för första gången fick känna mjukt gräs mot sina tassar. Han studsade fram med ett leende på läpparna.
– Efter att inte ha spelat, på jag vet inte hur länge, var det skönt att lira igen. Efter tio minuter kändes det dock som att jag behövde ett par nya lungor. Jag har ju haft både corona och problem med mina gubbvader…

Niklas Kraft var som finkelspritshalten i en klassisk Ystadgrogg på Starshine under 90-talet, nämligen knappt 50-procentig och strakt bidragande till ett ökat välmående.
– Jag är nöjd med dagen, inte minst efter ett par insatser som var mindre bra, summerade han blygt.
YIF har kanske ingen Arpad Sterbik.
Men de Niklas Kraft.
Från Ystad!
Som Axnér hade sagt…

Till slut stannade det på 24-31.
YIF leder tillfälligt serien, men HK Malmö kan gå förbi senare i veckan.
För IFK Kristianstad var det tredje raka förlusten i Handbollsligan och det blir en tuff omgång härnäst – då ska man nämligen möta Ystads IF igen, på bortaplan.
Anton Halén svarade för åtta mål och skyllde inte lagets insats på trötta ben.
– Vi skjuter inte där vi ska, det är därför vi förlorar.
Han hade en poäng.
Blott fem av 23 (!) skott från nio meter resulterade i mål.

Halén krönte eländet med att bli utvisad när han på straff träffade målvakten Erik Hvenfelt i huvudet. Kanske var Hvenis i rörelse, kanske inte. Det är en bedömningsfråga som är hopplöst svår att hantera live.
Rött kort blev det hur som helst och en kass straff var det.
– Vi måste åka ner och ta två poäng där nere (i Ystad) på söndag. Det finns inget annat, sa Anton och gnisslade tänder.
Är det en fördel att direkt möta just det lag man fått stryk av?
– Ja, jag tror att det är en fördel. Vi ska lära oss av detta och göra det bättre nästa gång.