På besök i Jerka: ”Hörrö din halvtränade jävel”

Under onsdagen hade jag ärenden i Stockholm, och passade under kvällen på att besöka Eriksdalshallen. Hammarby körde över Amo med 32-27 och själva matchen i sig var död på en kvart.
Jag fokuserade mer på arrangemanget. Vad är egentligen en hemmamatch för Hammarby Handboll?
Nästan helt utan skånska element kommer här en besöksskildring.

Foto: Sara Demne, Bildbyrån (de skarpa bilderna) och jag själv (de korniga taskiga bilderna).

***

Låt oss först backa bandet drygt 20 år.
Nykär och puckad i huvudet, samtidigt som jag hustlade till mig ett drömjobb på Travronden i Sundbyberg, flyttade jag från Skåne till Huvudstaden år 2000. Alla stjärnor stod rätt och efter att ha växt upp i Göteborg och landat i Skåne hade jag Stockholm kvar att upptäcka.
Det blev svarthyra av en tvåa i 412:e hand i Solna, den egna första lägenheten köptes i Skarpnäck och sedan blev det en runda i Nynäshamn, Kista och Tullinge. Jag är glad över att ha upplevt Stockholm och förstår varför människor kan älska staden, men det var inte min grej. Jag är inte alls skåning, men älskar att bo i Skåne efter att ha testat på det mesta. Jag tror alla människor mår bra av att testa olika saker för att inse hur bra man kan ha det och var man egentligen trivs.

Hur som helst.
I handbollens allt mindre värld är Hammarby någonting helt unikt. Det är hammarbyarna ofta noga med att påpeka själva och det går inte att ta ifrån dem.
Låt mig tar er igenom en hammarbymatch från ett neutralt åskådarperpektiv.
Rutinerat nog ackrediterade jag mig. I mjukisbyxor, mjukiströja, begynnande hockeyfrilla och femdagarsstubb borde jag smält in fint som 08:a. Vad jag kunde se fanns det ingen annan press på plats. Som oftast alltså. Absurt nog kom folk fram och hälsade och sa att de läste om handbollen på Skånesport. Det hade jag v-e-r-k-l-i-g-e-n inte väntat mig. Dessutom utan att idiotförklara mig. En osannolikt bra start.

Sedan ser jag att Hammarbys Alexander Morsten är ombytt och klar för spel.
Helvete. Då är jag skyldig Hopfgarten en öl eller 4. Hon lovade att lappa ihop honom efter Önneredsmatchen och lyckades med sin witchcraft i ett oskyldigt bet. Jaja. Jag ska ju ändå till Bordershop nästa vecka.

Jag siktar in mig på Maracasmannen. Jag vill klämma in ett par guldcitat.
Som inte är på plats! ”Ont i halsen” sägs det, och jag inser att firandet efter triumfen i Önnered satt sina spår.
På första parkett, precis bakom hemmabänken, sitter en tight grupp supportrar. De har varit ute i världen och rest, det syns. Det var inte Unga Örnar direkt. Snarare en slags södervriant av Kurt Olssons damorkester. Det sitter till och med en tjomme och spelar triangel! Vi kan kalla honom för Gudrun.
– Baaaaaaajen, brölar en gentleman i kostym och tyrolerhatt – utrustad med just maracas, en centimeter från min trumhinna och sätter sig mitt på sittplats som en slags ersättare till originalet.
Jag hittar en ledig plats intill ”Tuppen”, den legendariske gamle lagledaren. Han ler inte en sekund på hela kvällen. Han verkar sakna att vara i grytan och ser ut som en man som ser sitt ex lycklig med någon annan. Kul för henne liksom, men det svider att se henne med rufs i håret hållandes en annans hand.

Inmarschen är strålande smakfull.
Anonymt för bortalaget. Som sträckan på E4 mellan Ödeshög och Mjölby – avklarat utan man märker av det.
Kentas ”Just idag är jag stark” för Hammarby. Direkt enas publiken om nu något skiljde dem åt innan. Det är inte bara Hammarbys själ, det är också något majestätiskt med spelare som marscherar in, kan jag tycka. För många lag dissar inmarschen eller löser den med vänster hand. Därför är jag glad att själv varit med och skrivit H65:s inmarschlåt för tio år sedan: ”Heja Höör – fett som smör”. 

Matchen startar och Hammarby gör processen kort med Amo. Gör mål på allt. Springer på allt. Publiken vrålar som om Kenta återuppstått vid varje mål och varje räddning. Viktor Ahlstrand tar varje tillfälle att hälla bensin på brasan.
Det mentala spelet är oerhört tydligt. Hammarby k-a-n inte göra fel. Åt vilket håll Amo-spelarna än springer har de motvind och uppförsbacke och skoskav och tandläkartid för rotfyllning klockan 07 imorgon bitti.
Amo:s Arnar Halfdansson har varit i Jerka förut. Men ser ändå sådär barnsligt vilsen ut när han tittar storögt på publiken. ”Vad i helvittur?”

På ena kortsidan, som inte ens är halvfull, sitter inbjudna ungdomslag från Spånga och Sollentuna. Två handbollsmorsor sitter bredvid varandra och den ena gapar förvånat.
Handboll skulle ju vara en trygg villasport – inte en hybrid av Millwalls finest och Gröne Jägarens karaokebar?
Ungarna stormtrivs. Den ena mamman ser ut att fundera på om hon skulle anmäla grabben till Spångas lokala innebandyklubb istället. Sannolikt förgäves i så fall.

Jag blickar ut mot klacken.
Den sjunger så det skakar och takten hålls av… vänta nu…
Det ser ut att vara en tolvåring?
Det ÄR en tolvåring (eller nära nog åtminstone)!
Jerkas egen Ian Haugland trummade som ett proffs. I 60 minuter, med blicken på sitt redskap och inte på planen. I symbios med den folkölslulliga gosskören intill. En blivande legend.
När klacken sjunger som högst och gungar som mest känns Jerka som en handbollens svar på La Bombonera från Temu

– Nu är det nästan jämnt, sjunger en del av klacken när Amo reducerar till 20-10.
Sådana här typer av matcher kan snabbt tappa spänsten, men inte denna match. För det sjungs konstant. K-o-n-s-t-a-n-t.
En enda gång blev det tyst i 20 sekunder, i en timeout, och då undrade jag om det hänt någonting. Ingen klappar i klappor. Ingen DJ. Alla har anslutit till sången som är mer Hammarby än just Hammarby handboll och det är naturligtvis underbart att se. Men det kan irritera mig när hammarbyarna ser ner på andra som har andra lösningar.¨Jag uppskattar att medelåldern i arenan är 15-20 år yngre än, ska vi säga Ystad, Malmö, Sävehof – och alla damlag generellt. Och alla är en del av en supporterkultur som är mycket mer än bara handboll.
Det är två olika världar som måste hanteras på två olika sätt. Var extremt tacksamma för vad NI har. Acceptera att alla andra klubbar lever i ett annat universum.

Amo spurtar i slutet av första halvlek. Elva bollars underläge blir till sex. Men de rutinerade går några minuter innan tappet för att slippa stå i köerna till muggen och kiosken.
En man sticker ut. Direktörsfrisyr och snobbdyr GANT-piké. Som om man har möte i bostadsrättsföreningen på Östermalmstorg klockan 17 och match i Jerka klockan 19. Han tittar bort när 50-50-lottsgrababrna springer förbi. Tsss…
Jag köper för en hundring. Precis som exakt alla andra gånger: idel nitlotter. Men jag reagerar lite på inköpsvarianten. De springer med stora gröna hinkar med fysiska lotter med skrynkliga sedlar i. 1996-stylée. Jag hade förmodligen kunnat pröjsa med pantburkar.
Aston och Olof sålde lotter som om de var provisionsbaserade bibelförsäljare en domedag. Vilka idoler.
Jag köper en folköl. 60 bagis. Och inser hur gött det är att sänka på en öl under liveidrott. Har jag ens gjort det på en handbollsmatch i ligan tidigare? Tveksamt. Folk. Öl. 60:-

Publiksiffran ropas ut. 1126.
Obegripligt.
Laget snittade över 1600 förra säsongen och det fanns gott om tid för publiken att ta sig hem och se Hammarbys damlag ta sig till Champions League (vann borta mot Benfica).
Första tanken är att det inte stämmer, men det är rätt tomt på de borte flankerna och jag tänker i mitt stilla sinne att det k-a-n vara en effekt av att svensk klubblagshandboll är så extremt osynlig i media. Hur många hammarbyare har slutat att följa laget när de måste skaffa ytterligare ett abonnemang? Marginalåskådarna som uppskattar handboll, men inte är hardcore handboll. De vill säga majoriteten. Jag blir allt mer övertygad om att handbollen är ute på tunn is över djupt vatten.
De 1126 som var på plats hade hur som helst en störtskön onsdag. Det var gamla tanter som klätt upp sig, gubbar i kostym och rullator, medelålders par på date och grabbiga grabbar som snittar 800 spänn i månaden bara på skäggprodukter.

Utan Maracasmannen på plats blir det inte så mycket hets mot Amo-spelare och domare och annat löst folk.
– Hörrö, din halvtränade jävel, ropar någon på bred stockholmska till Amos Minik Høegh. En ganska grov förolämpning kan man tycka. Åtminstone till en grönlänning.
Minik vänder sig om och käftar emot. En gång. Två gånger. Tre gånger. Och flinar hela tiden.
Ludvig Lindeberg kommer fri på kontring, huttar bollen i mål, men trampar tydligt över och blir avblåst.
Ett justitiemord enligt publiken som sitter två meter från planen och inte förstår vad som nyss hänt. Matchen är plötsligt som en politisk slutdebatt, alla vill ha ordet och alla snackar skit om varandra – i munnen på varandra.

Matchen tar slut. Arvid Skoog räddar ännu ett friläge i sista sekunden och har tagit ytterligare ett steg till att bli en av landets mest intressanta målvakter.
Jag smyger in i korridorerna och försöker leta upp Patrik Fahlgren.
Första idiotförklaringen för kvällen kom när jag frågar efter ”Patrik”.
– Det är någon som söker ”Paaaaaaaatrik” flinas det och betonar namnet som om jag frågat efter Hans Majestät Konungen – och till slut kommer ”Fahlle” ut. Jag erbjuds ett glas cava, som det tydligen firas med, och tackar naturligtvis inte nej.
Vad betyder den här atmosfären för laget? Kan du sätta ord på det?
– I viss mån handlar idrott om engagemang och hur många som bryr sig. Här är det rätt många som bryr sig! Det är själva existensberättigandet för hela föreningen. Utan den här publiken är vi ingenting. Hammarby Handboll hade aldrig existerat utan dem. Det kanske är det enda stället i Sverige som det är så.
Det kan man lugnt påstå… Du har varit i klubben sedan 2018. Vänjer man sig?
– Ja, tyvärr. Men det finns ändå ögonblick i matcher som ger en gåshud. När hela hallen reser sig i slutet och sjunger… Man får påminna sig om hur jävla fint det här är.
Hur är det att hantera det här i motgång?
– Just det kan vara speciellt. Det har funnits tillfällen under åren då det i viss mån blivit en belastning för laget eller vissa individer. Jag tror alla känner samma känsla: att vi finns till för dem. Det kan vara betungande och vi har under lång tid inte varit bäst, så det är tufft att leva upp till allas förhoppningar.
Men är det de förväntar sig. Att vinna? Jag vill inte låta elak, men det är ju inte att vinna som kännetecknar Hammarby?
– Men det är ändå höga förväntningar som läggs på axlarna på spelarna. Överlag är det en gigantisk fördel för oss. Jag vet att spelarna inser att motståndarna känner ett jäääkla motstånd när sången väl rullar igång. När vi har publiken i ryggen är det jävligt svårt att vinna mot oss. När våra motståndare hamnar i en svacka är det lätt hänt att det blir fyra raka mål bakåt istället för två raka mål… Jag kan se i motståndarnas ögon när stressen börjar komma, det blir svårt för dem att kommunicera och det känns som hela livet är emot en.
Mer om Patrik, på Förbundskaptentemat, på annan plats lite senare…

Ludvig Lindeberg springer förbi i en tyrolerhatt med ”Paulaner-loggan” framtill.
Jag synar honom.
Vet du ens vad Paulaner är?
– Öl, säger Lindeberg med ett ärkeleende som att han knipit sista frågan i Vem vill bli miljonär.
Jo, men vilken slags öl? Inser du dess storhet?
– Öh! Det är en veteöl!
Direkt inser jag min egen dumhet. Skulle en söderkis inte veta vad en Paulaner är…

Innan jag lämnar ”Jerka” för kvällen springar jag på ett par Skånebekantingar.
Erik Helgsten flinar åt eländet.
”Fan va bra du var idag”, försöker jag med.
– Mmm, noll på sex och resten bänk. Jättebra, säger Helgsten och lommar ut mot bussen.
Amos lagledare knäppper demonstrativt med fingrarna och vill ha ut spelarna till bussen. Men jag får fatt på Hampus Karlsson, den tidigare SM-guldhjälten för Ystads IF (lägre intervju senare) och håller kvar honom en stund. Lagledaren grymtar.
Hur är det att vara motståndare i den här hallen när det låter som det låter och ni ligger under med elva bollar efter drygt 20 minuter?
– Ärligt talat? Det är häftigt som fan. Jag uppskattar läktarkulturen. Det är fräscht. Vi var bedrövliga som lag och gjorde de sämsta 20 minuterna denna säsongen – och kan mycket bättre, men jag spelar mycket hellre inför sådan här publik än någon annan och det tror jag de andra i laget håller med om, säger Hampus.

Jag hinner med ett till glas cava innan jag lommar ut i Stockholmsnatten.
Tunnelbanestationen vid Skanstull luktar likadant nu som 2004, en mix av piss och snus till tonerna av olidligt spårgnissel. Jag kan förstå varför folk älskar Stockholm, till och med Hammarby. Men jag är ändå tacksam att kunna åka hem till Marieholms utkanter, gå ut med de för evigt okopplade hundarna på fälten och nattpinka i det fria intill nygödslade rapsåkrar.

Vi har alla våra laster och passioner – och de som sällar sig till Hammarbyfamiljen borde i betydligt högre utsträckning gå på handboll. För sitt eget bästa. Det är trots allt den häftigaste handbollsupplevelsen i Sverige.