Claes krönika: Jag läste en dikt om höstens löv…
Tog med mig en kopp rykande kaffe och slog mig ner i en fåtölj vid fönstret.
I handen hade jag ’En döddansares visor´ av Nils Ferlin.
Några sidor in fastnade jag för dikten ´Ser du…´ och den går på följande sätt;
Ser du dessa vissna löv,
vissna löv i vinden –
så är jag ett visset löv,
visset löv i vinden –
Döden skall mig fatta
i sin gamla kratta –
…Åh, jag är väl ännu röd
ännu röd om kinden –
fast jag är ett visset löv,
visset löv i vinden.
När jag läste dessa rader samtidigt som löv virvlade runt i en yster dans utanför mitt fönster, så blev jag lite eftertänksam och hamnade lite i moll.
Blodtrycket steg.
Vad ville han säga den gode Nils?
Är dikten en användbar metafor av något slag, eller varför kändes den lite extra melankolisk just denna dag?
Mina tankar fortsatte till våren, som är löftenas tid.
Vad kommer att grönska och växa sig starkt detta år?
Vilka löv kommer att vissna och fastna i dödens gamla kratta?
Från fotosyntes och klorofyll gled mina tankar över till tränare och klubbledare.
Till spelare med drömmar om att nå sin fulla potential.
Spelare som hoppas på sin chans.
Hur låter de om våren?
Vilka löften kommuniceras ut till talanger och unga spelare om våren.
´Gör en stark försäsong och du kommer få en större roll och mer speltid.´
Unga spelare som byter klubb och stad, med löften om satsning och utveckling.
´Här hos oss kommer vi ta hand om dig och se till att du kan ta nästa steg i din utveckling´
Vem följer upp dessa utfästelser och hur behandlar egentligen klubbarna sina spelare?
Hur hade alla dessa svikna löften hanterats på den ordinarie arbetsmarknaden?
Vilka krav kan man ställa på en arbetsgivare inom idrotten?
Varje säsong, i klubb efter klubb, år efter år, så hör jag samma sak.
´Nästa säsong, då kommer det att bli annorlunda för dig.´
´Du kom lite i kläm i år, men nästa säsong.´
´Skriv på ett nytt kontrakt, jobba hårt från april till augusti, sen kommer din chans.´
´Du kommer få en bättre utveckling hos oss, skriv på för oss istället.´
Spelarna låter sig förföras av dessa utfästelser, inte helt olikt personer i ekonomiska trångmål som förlitar sig och hoppas på lösningar som Nigeriabrev.
Billiga offer som tränar på, lägger på sig muskler, tränar extrapass, lägger om kost, avstår sommarfester, försakar sin partner och så vidare.
För till hösten är det deras tur.
Sen kommer augusti och det är dags för träningsmatcher.
Laddningen är total.
Nu skall spelarna äntligen få visa vad det kan åstadkomma med sina nya förbättrade skills.
Spelare med drömmar om ett lyft, väcks nu upp bryskt, då tränaren kör på med samma spelare och favoriter som föregående år.
De utlovade chanserna kommer inte.
Den blomstrande våren gav löften.
Sommaren var varm och skön.
Sen kom hösten och bladen växlade färg i ett desperat försök att få leva vidare.
Temperaturen sjönk, vindarna tog i och plötsligt låg de där.
Som vissna löv på marken.
Handbollens årstider är grymma.
År efter år upprepas detta mönster.
Tappade sugar och spelare som stöts bort och glöms bort som värdelösa löv.
Spelare som blir förbittrade på sporten de älskade.
Där alla dessa svikna löften skapar en antipati gentemot favoritsporten.
Sen sitter klubbledningarna där och undrar varför det är så svårt att sälja sponsring.
Varför publiken inte kommer till arenorna i större utsträckning.
Varför inte fler köper TV-abonnemang.
Det uppstår inte ur ett vacuum, det är ett resultat.
För mig är sambandet självklart och i en liten sport som handboll måste vi vara smartare än så här. Vi kan inte jämföra oss med fotbollen som är så mycket större.
I fotbollen finns det flera divisioner att satsa i. Fler möjligheter.
Det finns exempel på spelare som har varit nere i den fjärde divisionen (div 2) och jobbat sig upp till Allsvenskan därifrån.
Spelare som till och med har blivit utlandsproffs efter en dylik resa.
Hur ofta händer det i handbollen?
För att förtydliga vad jag menar så kommer här ett exempel från just fotbollen.
Brommapojkarna är med sina 260 lag i seriespel, 4000 aktiva spelare och med fler än 700 ideellt arbetande ledare, den fotbollsförening i Europa som har flest aktiva idrottare och ledare. Det verkar i landets befolkningstätaste område och har Allsvenskans ´trumvirvel´- lägsta publiksiffror. Snittet är lägst i serien med 2065 åskådare.
När grannen Västerås kom på besök häromdagen, i en livsviktig match helt avgörande för fortsatt kontrakt i Allsvenskan, som var publiksiffran 1144, ettusenetthundrafyrtiofyra!!
Nästan ingen bryr sig om hur det går för BP och det är naturligtvis ledsamt.
En av orsakerna är att utslagningen är större i den klubben, än i någon annan klubb.
Det är ett resultat.
Jag blir både ledsen och besviken på hur svensk handboll generellt tar hand om sina spelare.
Och jag har varit djupt insyltat i denna sporten i väldigt många år.
Jag chansar inte när jag skriver detta, jag vet att det är så här.
Spelare som blir deprimerade, spelare som gråter, spelare som tappar lusten för det som de brann för och som nu sitter fast i en klubb som behandlar dem som skit.
Och pengarna i handbollen är så små, så små att det i sig inte är någon tröst.
När dagsaktuella Anna Kindberg Batra skrev ´6-årskontrakt´ som landshövding i Stockholm blev hon lovad en månadslön på över 100 papp i månaden 2029 ut, oavsett om hon jobbade alls, misskötte sig eller ej.
En handbollsspelare kan sitta fast i ett flerårigt kontrakt med 3-4 tusenlappar i månaden, utan att få chansen att ´jobba´ hur bra de än sköter sig.
Vill de lämna kan ett utbildningsbidrag göra det för dyrt för en annan klubb att ta över spelaren. Resultatet blir inte sällan att spelaren ruttnar på den dåliga behandlingen, tröttnar på sporten och slutar.
Inte bara på att spela, utan också på att bli publik, sponsor eller ledare.
Spelaren har anhöriga som också ’smittas’ till en negativ upplevelse av sporten handboll.
Det gör mig förbannad hur detta får fortsätta år efter år.
Det är ynkligt.
Vi borde kunna vara så mycket bättre än att behandla våra spelare som löv, som vind och årstid får föra vart den vill. Unga spelare skall inte behöva vissna, och fastna i dödens kratta.
Tvärtom borde de få de chanser som utlovats.
För att åter komma i harmoni, lägger jag ifrån mig Nils Ferlins bok och dessa tankar.
Häller upp en ny kopp kaffe och sätter på en låt.
Denna gång Peps Persson och ´Höstens löv´
Vad skulle kunna passa bättre?
https://open.spotify.com/track/3LkGk7e0HVCG9x25GfVJKD?si=49ed5899b1814054
