Claes krönika: Vad är det dom säger? Egentligen?

Jag tog på mig mina skor för att till fots ta mig ett varv runt stan på lunchen och fastnade några gånger längs vägen. Det är inget anmärkningsvärt eller ovanligt i det, men det fick mig att fundera på hur ofta idrott berörs under dessa depåstopp. Det slår mig att det är ganska frekvent och att det ofta är personer med vissa brister i sin idrottsliga allmänbildning.
Personer som passar på att dryfta olika typer av intressanta spörsmål.

Kvalitén på frågeställningarna kan naturligtvis skifta, men jag har kommit till insikt om att jag är oerhört förtjust i detta. Det som vid en första anblick kan förefalla vara smått naiva frågor.
Där personer vågar blotta en viss okunskap, utan rädsla för att verka alltför novisa.
Exempel på dessa frågor kan vara;
– Varför får man bara ta tre steg i handboll?
– Hur långt får man studsa bollen?
– Varför får man vara nere i golvet och skjuta?
– Får man ta hur mycket klister som helst?
– Behövs det verkligen klister? Och varför det?
– Fastnar inte toapappret på fingrarna då?
– Varför hoppar man inte bara upp och skjuter?
– Varför görs tekniska fel, när de tränar hela tiden?
– Hur känns det att få ett skott på pungen?
– Är alla mål verkligen inövade varianter?
– Varför får man ta ut målvakten?
– Det låter ju inte klokt det som tränaren säger i en time out?

Och det är den sista frågan där som känns mest intressant och möjlig att fördjupa sig i, så här i mästerskapstider?
Vad menar egentligen tränarna med det olika ’flosklerna’?
–  Ni måste våga sticka in näsan?
– Upp på tårna nu?
– Ni måste stöta mer?
– Vi måste springa hem bättre?
– Vi måste få bättre träff bakåt?
– Segerreceptet är målvakt, försvar och kontring

Dessa typer av till synes relativt innehållslösa floskler, har varit en del av all idrott man sett på TV genom åren. Är man lika gammal som jag, så minns man radarparet Lars-Gunnar Björklund och Rolle Stoltz. Den gamle storspelaren och experten Rolle fick frågan vad Sverige behövde hitta på för att ändra utvecklingen i matchen;
– Grabbarna måste börja åka skridskor, sa Rolle.

Vän av ordning tittade initialt förundrat på varandra, eftersom de hade observerat att samtliga spelare redan hade skridskor på sig och att alla åkte runt i rinken.
Vad menade han egentligen? Var han verkligen expert?
Detta har sedan blivit ett uttryck som hängt med i över 50 år.
I efterhand går det bara att gissa vad han egentligen menade från början.
Sannolikt menade han att laget behövde öka farten och inte avvakta. I stället skulle de vara aggressivare och ta fler initiativ. Att svenska hockeyspelare generellt hade lite bättre skridskoteknik än vissa andra länders spelare, och att man skulle utnyttja det mot större och mindre mobila motståndare?

Inom fotbollen pratar man numera om överlånga inlägg.
Långa inlägg räckte liksom inte längre, de överlånga är nämligen ännu längre.
Man pratar om individuell funktionell teknik, beslutsfattning, bra inläggsfot, en sexa, en tia, en inverterad ytterback eller om att spela på framfötterna. Hur ser de ens ut?

På senare år har någon form av akademisering skett inom idrotten.
Tränarkurserna skall låta mer kvalificerade och experterna som bjuds in till TV-sändningarna, behöver hitta nya metaforer på saker som sagts tusen gånger förut. Ibland blir det patetiskt.
Överanvändandet av ordet momentum till exempel, får mitt blodtryck att stiga.
Jag sprang på ordet i samband med en aktieanalysträff på Swedbank för många år sedan och retade mig redan då på det frekventa användandet.
När sedan idrotten implementerade ordet så fick jag eksem.
Från början var ordet ett mekaniskt begrepp som handlade om rörelseenergi eller någon form av tröghetsprincip. Nu betyder det flyt, eller positiv trend. Men skit i det.

Inom handbollen är vi lite som nämnde Rolle Stoltz och hans ’åka skridskor’.
I vår sport är segerreceptet sedan årtionden tillbaka målvakt-försvar-kontring.
Antalet experter eller evidensbaserade studier spelar ingen roll.
Ett bra försvar vinner turneringar heter det, medan ett bra anfallsspel bara kan vinna enstaka matcher. I grunden är allt detta lite tröttsamt.
I samtliga sporter nämnda här, så vinner laget som gjort flest mål. Punkt slut.

Hur gör man då fler mål än sin motståndare?
Det är frågan som varje coach ställs inför varje match.
Och ju färre mål man släpper in, ju färre mål behöver man göra för att kunna vinna.

Var är det då störst chans att göra mål?
Jo, om man kommer helt fri med målvakten, utan en försvarare emellan.
Eller kanske ännu hellre utan någon målvakt alls.
Lättaste sättet för att uppnå sådana lägen är om man kommer fri på kontring.
Det är statistiskt säkerställt.

Hur kommer man då fri på kontring?
Jo, genom att spela så bra försvar, så man kommer åt bollen, innan motståndarna hinner springa hem och organisera sig och försvara sig kollektivt.
När har man då störst chans att komma i besittning av bollen?
Jo, om man kan få sina motståndare att själva slarva bort den, genom ett felpass, ett missat inspel, för många steg, en offensiv foul, eller ett missat skott i ett så dåligt läge som möjligt.
Och då, då gäller det att sätta fart.
Man har bara några få sekunder på sig att utnyttja motståndarnas misstag.

Här blir det plötsligt lite klurigt.
Motståndarens coach tänker ju som ni förstår precis likadant.
Det är därför alla coacher tränar sina lag i att göra så få tekniska fel som möjligt.
Man gnuggar kollektivt stationärt anfallsspel. Utvecklar samspel.
För att göra mål i det som kallas stationärt anfallsspel, när motståndarna har hunnit samla sig kollektivt, är nämligen svårare. För vissa så svårt, att de tar ut målvakten och slänger in en sjunde utespelare. Grejen är att ett tekniskt fel då är än mer förödande. Målet är ju tomt.

Man försöker därför använda sig av inövade varianter.
Vad är då en inövad variant?
Jo, det är repeterade synkroniserade rörelsemönster.
Genom att röra sig på ett visst sätt, så vill man få försvaret att komma i rörelse.
Och när de är i rörelse, så är de lättare att luras och ta sig förbi.

Men med åren så har videoanalyserandet gått så långt, så att nästan alla lag vet vad alla rörelser går ut på. Och det är här nånstans som själva schackspelet tar vid, eller pokerspelet om ni så vill. Man startar numera i lönndom en synkroniserad rörelse, som man vet att motståndaren genast kommer att genomskåda, och då har man en liten tvist på den rörelsen. Man bryter av och gör något annat helt enkelt.
En tvist som bygger på att sätta sina bästa spelare i sitt favoritläge, mot det man har analyserat sig fram till är motståndarförsvarets svaga punkt. Motståndarnas gröna kryptonit.

Försvaret har i sin tur planerat för hur de skall lura anfallarna i fällor, och dessa fällors syfte är att försöka störa tajmingen i de synkroniserade rörelserna. Då händer det nämligen att anfallsspelare fattar förhastade spontana beslut, vilket ökar risken för tekniska fel och en möjlighet att komma över bollen och kontra. För kontring är ju som ovan nämnt det allra enklaste sättet att göra ett målskott, också det minst kraftödande

Ett gammalt taktiskt grepp som lag från Balkan ofta använt är det som kan kallas för en ’tempofälla’. Kort sagt innebär det att man spelar i lågt tempo, med riktigt långa anfall.
Man sänker medvetet intensiteten, vilket tenderar att minska närkamper och adrenalin.
De tekniska felen blir få, och frikasten och de ständiga avbrotten blir fler.
Det förvarande laget blir då lite frustrerat och vill få upp tempot.
Det innebär att när de väl får känna på bollen, så blir det korta anfall, med få avbrott och snabba avslut.
Och sen får man stå i försvar igen.
Länge.
Om och om igen.
Den tänkta matchplanen spricker och det blir få mål i dessa matcher.

Så när ni nu bänkar er framför TVn och hejar på våra tjejer i EM, eller när ni tittar på ert favoritlag i hallen, så vet ni att det här med målvakt, försvar och kontring är en grov förenkling. Snarare en tom fras, en floskel eller ett tämligen innehållslöst uttryck.

Handboll är nämligen en mycket komplex sport, med väldigt många taktiska moment.
Den man har på bänken kan ha mycket stor betydelse, och matchplanen kan behöva eldas upp och göras om mitt under brinnande match. Och spelarna måste då hålla ihop som lag och lita på sin coach, trots utmaningen med tvära kast.
Gör de inte det, så ökar de individuella inslagen i matchen. Där är riskerna är högre och där man i större utsträckning är beroende av flyt, tur och medstuds.

När man väl har förstått detta schackspel, så är en jämn handbollsmatch en nästan oslagbar underhållning. Något man kan bli beroende av, men som helt saknar biverkningar.
Att titta på handboll är helt enkelt själslig och intellektuell friskvård.
Något som borde skrivas ut på recept och vara avdragsgillt.
Än så länge godkänner inte Skatteverket detta, men ändå.

Låt spelet börja!

Ekmarks 21 punkter efter Sverige-Polen: ”Boom – här är en mugg på 175 kilo! Skit på dig!”