Thobias Montler om återkomsten till Skåne, Malmö Idrottsakademi och det nya träningsupplägget mot OS 2028

Thobias Montler är tillbaka på skånska mark.
I MAI tävlingsdräkt.
Under Malmö Idrottsakademis försyn.
– Jag är mitt i min peak, säger Montler – som satt siktet på OS i Los Angeles 2028.

Den 28-årige landskronaiten Thobias Montler har ett gediget CV, med fyra silvermedaljer i EM- och VM-sammanhang och ett helt förråd med medaljer från tidiga ungdomsår i nationella sammanhang.
Var är du i din karriär idag?
– Här och nu är jag i ett stadie där jag bytt tränare och träningsmiljö. I många år har jag haft Yannick Tregaro som tränare, nu kommer jag att köra med ett helt nytt litet team: Anders Möller, Peder Nilsen och Stellan Kjellander.
Måste man träna på annat sätt som 28-åring?
– Det måste man! Jag märkte stor skillnad när jag kom upp i 26-27-årsåldern sett till hur min kropp svarar på träningen. Nu måste jag ha betydligt mer vila.
Välkommen till 30-årskrisen! Står det en röd porsche i garaget också?
– Haha. Nej… Jag är mitt i min peak. Oftast är längdhoppare i sin peak i åldrarna 28-31.
Varför bytte du träningsupplägg just i den peak?
– Jag har alltid varit skadefri, fram till de senaste dryga året. Då funderade jag på om det hade med träningsbiten att göra och istället för att grubbla kring det valde jag att få till en förändring inför de fyra sista åren – för att kunna göra ett OS till. I Los Angeles 2028 blir jag 32.

IF Kronan i Landskrona heter modersklubben, fram tills ett år innan gymnasietiden. 2011 bytte Monthler till MAI för att gå all in på elitsatsningen.
– Där blev jag kvar till för 2020, varpå jag gick till Ullevi i Göteborg.
Nu har han valt att sluta cirkeln, i MAI och Malmö Idrottsakademi.
– Jag har alltid känt att jag MAI är klubben jag ska avsluta karriären i. Nu blev det lite tidigare än jag tänkt.
Under vintern är det uppbyggnad som gäller. Fysiskt och mentalt.
– Förhoppningsvis blir det en innesäsong med EM (Nederländerna i mars) och VM (Kina i mars), vi får se om väljer att köra båda. Det beror på hur kroppen känns. Det stora målet för utesäsongen är VM (Japan i september).
En skada har ställt till det och sinkat planeringen inför 2025.
– Jag opererade plantarissenan och tog bort nio centimeter av den. Det är en sena som går precis intill hälsenan och är smal som en gitarrsträng.
Riskerar man att tappa spänst på det?
– Nej, senan används inte i kroppen längre och är helt obetydlig.
Om Los Angeles 2028 är din tänkta stora Grande Finale. Vad händer sedan? Du känns som en blivande tränare?
– Nej! Jag kommer snarare göra någonting HELT annat.
Som vaddå? Öppna ett konstgalleri på Ven?
– Inte riktigt så annorlunda. Jag vill nog bara ha ett vanligt jobb, kanske inom finans och bank. Jag drivs av investeringar och har vid sidan av friidrotten jobbat extra på bank med allt från kundtjänst till låneavdelning och lite annat. Just nu ser jag inte tränarbiten framför sig.

Till Malmö Idrottsakademi har han återvänt med glädje.
– Jag har varit med i elitprogrammet under många år. Resurspersonerna som finns där erbjuder till stor del samma saker nu som när jag var där tidigare, men nu har jag mer fokus på saker som kost och den mentala biten. Det är superviktigt för mig med det.
Många av atleterna i Malmö Idrottsakademi beskriver att det extra stödet, inte minst med idrottspsykologer nära till hands, i karriären betytt mycket på deras resa in i eliten. Du är i slutskedet av din elitkarriär. Är det annorlunda?
– Jag tog inte hjälpen med den mentala biten först, men ju äldre man blir – desto nyttigare tycker jag att det blir att nyttja den biten. Man sätts hela tiden i situationer som gör att man tacklar saker annorlunda vilken kan vara väldigt svårt att göra själv. Friidrotten har annars otroligt många som behöver den sortens hjälp tidigt i karriären, men oftast kommer den för sent. Jag tror att man tappar många på vägen av den anledningen: att talanger inte får mental coachning.
– Personligen har jag alltid älskat att tävla. Jag har älskat och njutit av pressen – och har inte blivit drabbad som många andra. Men unga personer, som sådana i gymnasieåldern – de knäcks ibland av pressen. Jag vet väldigt många kompisar som var bra på träningarna men aldrig syntes i tävlingssammanhang, för de knäcktes totalt. Att få hjälp med det mentala är brutalt avgörande i tonåren. Det kan handla om mat, sömn, hur man ska tänka inför tävling och träning. Att kunna avlasta pressen där är enormt nyttigt. Därför är instanser som Malmö Idrottsakademi väldigt bra.