Capos krönika: ”Välj rätt miljö”
Under hösten kommer jag, Constantino Capotondi, att krönikera på Skånesport.
I den här serien berättar jag om passager ur min resa mot att bli fotbollsproffs – från de första sparkarna på Golfängarnas park i Sundbyberg, till de tidiga åren som seniorspelare i division två.
Varje avsnitt innehåller ett minne. En anekdot. Oftast helt sann. Ibland lite förvrängd av att det gått tjugo år – eller av att det helt enkelt blev en bättre historia så.
Om du har höga fotbollsambitioner hoppas jag att du kan ta med dig något konkret från varje text. Ett tips, ett perspektiv eller en tanke.
Om du inte har det hoppas jag att du ändå känner igen dig. Eller känner igen något. Eller bara känner något. Något litet. Bara känn något alls! Kom igen!
Detta är det andra av tio avsnitt i min serie: ”10 tips för att bli proffs”
Vid 10 års ålder närmade vi oss uttagningar till akademilag. Att splittra kompisgänget i en tid då det inte går att förutspå vem som ska bli proffs var inte ett alternativ. Därav bestämde sig de flesta i laget för att tillsammans söka sig till en annan klubb. Det bar av till Sundbybergs IK.
En av mina lag- och klasskompisar, Dylan, valde att spela i akademilaget i stället och lämnade oss. Han var duktig, storväxt och rätt så snabb med sina långa ben. I samband med att han valde akademin före vårt breddlag noterade jag hur tjejerna i klassen började snegla åt hans håll. Tappert försökte jag förklara för tjejerna att breddlag inte behöver vara dåliga – men det var för döva öron. De fnissade ändå endast när Dylan drog skämt i klassrummet.
Sundbybergs IK blev för oss en trygg och inkluderande miljö med fokus på bra fotbollsträning. I teorin var det enkelt. Ett alternativ där alla fick vara med, utan att kompromissa med att samtliga utmanades på sin egen nivå.
Senare satt jag vid matsalsbordet i skolan och förklarade detta i lillgammal ton. Medan jag kämpade för att inte förlora mina lyssnares uppmärksamhet kom Dylan och satte sig vid bordet. Han la upp ett A4-papper på bordet. Uppe i hörnet satt akademins logotyp, och längst ner fanns två signaturer. Ett ”wooow” seglade över bordet. Dylan, 13 år gammal, var nu den första kontrakterade fotbollsspelaren i vår årgång. När han därefter tog upp två par sprillans, bländande fotbollsskor och flashade vid bordet svimmade en av de snyggare tjejerna. Även en av mina lojalaste kompisar bredvid höll på att trilla av stolen men jag ryckte snabbt upp honom och gav honom en skärp-dig-blick.
Kommande år kammade Dylan hem popularitetspoäng i klassen och likes på Instagram. Men under ytan gnagde tuffa utsorteringar, hård konkurrens och polisiär disciplin. Parallellt njöt vi i Sundbyberg av roliga fotbollsresor och lagfester, men framför allt hård och bra träning i en grupp med otrolig sammanhållning. När vi nådde 18 års ålder, kunde vi konstatera att flera av oss spelat tillsammans sedan dag ett, 13 år tidigare.
Jag debuterade i Sundbybergs herrlag som 18-åring. Strax efter det dök Dylan upp på idrottsplatsen och sökte ett lag att spela i. Det vart aldrig ett A-lagskontrakt efter akademitiden. En korsbandsskada hade han gått igenom också – ingen av tränarna hade tagit hänsyn till hans växande kropp när de tvingade honom spela två till tre matcher i veckan under tonåren.
Dylan är inte ensam. Med åren har jag stött på femtio, kanske hundra Dylan En slutade på grund av skador, en på grund av ångest och press. Någon slutade för att beer-pong blev roligare än fotbollsmatch. Några höll bara måttet så länge de var större till växten.
Om du vill bli proffs – undvik platser där du varje december har ett ångestfyllt möte för att få veta om du platsar i laget kommande säsong. Även om dessa platser ger dig en fin fasad så är det bättre på lång sikt att spela där du blir sedd, omtyckt och utmanad på din nivå. Dessa ledord fungerar när du väljer miljö som ungdomsspelare, och lika väl gäller de när du redan är proffs.
Jag spelade med Dylan i herrlaget ett år. De dystra, trötta ögon som anlänt till Sundbybergs idrottsplats i januari fick under säsongen sakta tillbaka sin fotbollsglädje. Efter säsongen gick jag vidare till nästa nivå och fick mitt första riktiga kontrakt. Sju år senare än Dylan. Innan jag lämnade Sundbybergs omklädningsrum missade jag inte att flasha två nya, sprillans, bländande fotbollsskor. Kanske var jag fortfarande lite bitter över att Dylan var coolare än mig på mellanstadiet.
Capos topp 3:
Vecka 2 – ”1 + 1 = 3″
3. Cyklist med dyr cykel och tight outfit + Ölmage som spänner under tröjan = 3
2. Golfare med snygg piké och dyra klubbor + Använder drivern för alla slag från tee till hål = 3
1. Tennis + mindre racket, mindre plan, inga linjer, du behöver inte svettas = Padel
Avsnitt ett:
