Claes krönika: ”Handbollsligan blir sämre och mer svårsåld”

Begår svensk handboll harakiri? Del 6.

När jag nu närmar mig slutet på mina utvik kopplat handbollens självskadebeteende, kan jag glädjande nog konstatera att jag får en hel del feedback. Och att mina försök att belysa några av de utmaningar som svensk handboll står inför uppskattas. Kul.

Jag hade nog förväntat mig lite mer motstånd, att någon skulle bli förbannad eller lite provocerad och kanske gå i försvar, men i grunden nås jag bara av medhåll och uppmuntran.

En liten missuppfattning är att jag letar fel med ett negativt fokus.
Tvärtom är mina ambitioner att väcka någon form av konstruktiv diskussion för att hitta positiva förändringar.

Detta bör förtydligas.

Handbollsförbundet gör och har gjort ett fantastiskt jobb med våra landslag och för att skapa en god ekonomi åt sig själva.

Utbildningarna förefaller ha fått sig ett ordentligt lyft och unga talanger får fler träningsdagar i förbundets regi och bättre förutsättningar än tidigare.

Hatten av för det.

Svensk klubblagshandboll däremot har det oerhört tufft numera.
De har allt svårare att få plus och minus att gå ihop. Att bygga tillräckligt slagkraftiga organisationer. Att få spelarna att fortsätta sina karriärer högre upp i åldrarna.

Klubbarna skriker efter stöd från förbundet, men än så länge upplevs stödet alltför modest för att göra någon verklig skillnad.
Och att höja rösten är det inte tal om, då man är rädd för att det bakfyrar.
Istället pratas det överallt, men helst där ingen hör.
Resultatet är att det blir gnälligt snarare än konstruktivt.

Ett exempel är Europacupspelet.
Något som Arja Saijonmaa besjöng på följande sätt.

Enligt bland andra den debattglade skribenten Rasmus Andersson på Svenska Fans, så är det patetiskt dåligt av svenska klubbar att inte satsa rejält på spel i Europa. 

Men är det verkligen det?

För vad vinner egentligen en klubb på att vara med? Vad riskerar klubben faktiskt att förlora?

Låt oss titta lite närmare på det.

För snart 30 år sedan kom jag till HK Drott och en dag kom ordföranden ner efter träningen.

–Det blir inget Europa i år grabbar, vi har inte råd.

Stort spelarmissnöje naturligtvis.

För spelarna och laget är europamatcherna en möjlighet med guldkant. Resor till mål man annars inte besökt. En möjlighet att tajta ihop relationerna i gruppen. Roliga utslagsmatcher med extra nerv. En möjlighet att möta nåt lag med stor publik och mäktig stämning.

Minnen för livet.

Som extra morot finns också en möjlighet att visa upp sig och kanske spela till sig ett proffskontrakt, med allt vad det innebär. För spelarna, gruppen och tränarna finns egentligen bara positiva aspekter med europaspel.

Men för klubbarna då, hur ser verkligheten ut då?
Vad vinner klubbarna på att vara med?

Här är det betydligt lättare att hitta negativa aspekter.

Ekonomiskt är det nog nästan bara IFK Kristianstad som har lyckats gå plus på att spela i Europa. För övriga klubbar är dessa äventyr snarare ett exempel på Ebberöds Bank. 

Det kostar mer än det ger.

Inte nog med det.

Publiken verkar inte riktigt sluta upp de heller. För vissa klubbar gör den utökade andelen hemmamatcher, att publikens intresse inte räcker till när det tillkommer internationella matcher.

Inte de ideella krafterna i hallarna heller.

Därtill förlorar klubbarna som deltar ofta sina allra bästa spelare efter några lyckade matcher i Europa. Sävehof förefaller, i den aspekten, nästan vara unika i att kunna ta betalt för spelare som lämnar,

I övrigt funkar Europaspel nästan som en loppmarknad, där större klubbar plockar åt sig godbitarna utan att betala för sig. Och utan pengar att ersätta förlusterna med, så vattnas produkten ut. Handbollsligan blir sämre och mer svårsåld.

För klubbarna fungerar nuvarande upplägg tyvärr inte alls.
Något måste göras.

Frågan är vad?

Jag tar gärna emot feedback och idéer på den.

Hur skall klubbarna, inte bara spelarna, bli vinnare på deltagande i Europa?

Diskutera i smågrupper.

Claes krönika: ”Kanske är det inte så konstigt att vi hamnar i medieskugga”