Capos krönika: ”Fokusera på prestation”

Under hösten kommer jag, Constantino Capotondi, att krönikera på Skånesport.
I den här serien berättar jag om passager ur min resa mot att bli fotbollsproffs – från de första sparkarna på Golfängarnas park i Sundbyberg, till de tidiga åren som seniorspelare i division två.
Varje avsnitt innehåller ett minne. En anekdot. Oftast helt sann. Ibland lite förvrängd av att det gått tjugo år – eller av att det helt enkelt blev en bättre historia så.
Om du har höga fotbollsambitioner hoppas jag att du kan ta med dig något konkret från varje text. Ett tips, ett perspektiv eller en tanke.
Om du inte har det hoppas jag att du ändå känner igen dig. Eller känner igen något. Eller bara känner något. Något litet. Bara känn något alls! Kom igen!
Detta är det tredje av tio avsnitt i min serie: ”10 tips för att bli proffs”

Att fokusera på prestation får inte misstolkas som att inte vilja vinna. Tvärtom. Den bästa möjligheten att vinna får du om du lägger dina energier på att förbättra de saker du kan kontrollera. Eventuellt fokuserar du på att dina lagkompisar inte passar dig bollen, eller på att gräsmattan är dålig. Kanske tänker du på att tränaren har valt fel taktik, eller på vart i tabellen ni hamnar om ni förlorar nästa match. Du har säkert rätt, men det hjälper dig inte att vinna.
  
Effekten av att fokusera på prestation fick jag lära mig i tidig ålder. Jag var åtta år gammal när pappa inför en match sa:
 – Gör fem mål idag så köper vi pizza ikväll.
 20 minuter för att fixa pizzakväll till familjen. En stor uppgift.  
  
Innan matchen hörde jag föräldrar runt sidlinjen konversera:
– Vinner grabbarna idag har de chans att hänga på i toppen.
– Ja, hoppas att bästa laget spelar och att det görs så lite byten som möjligt.
– Tänk vad jobbigt att gå till jobbet imorgon om sonen ligger sjua i tabellen. Det går inte!
Vanligtvis innan match funderade jag på mer vardagliga saker.  Som varför inte alla hade skor med kardborreband. Eller om det vore roligare att få göra mål i båda målen. En smygande känsla stoppade mig från att fråga. Det verkade oviktigt idag.

Pizzamatchen blåstes i gång. Som besatt sprang jag från första spark. Efter bara enstaka sekunder snodde jag bollen nära motståndarnas mål och pangade in den i buren. I mitt huvud ekade det: ”Ett av fem, fyra kvar.” Någon minut efter det tog jag bollen vid mittplan och dribblade ursinnigt hela vägen in över mållinjen. I huvudet ekade det: ”Två av fem, två kvar. Eller är det tre kvar? Attans. Jag skulle lyssnat på mattelektionen!”

I trans jagade jag nästa duell, spelade nästa passning, attackerade nästa målchans. Runt sidlinjen stirrade folk förskräckta på mig. Oroliga. Någon lite imponerad. Min intensitet skrämde idag. Efter tio ytterligare minuter hade jag gjort fyra av fem mål. Ändå stod matchen fortfarande och vägde på lika resultat. Röd i ansiktet och andfådd kutade jag runt i jakt på den utlovade pizzakvällen.

Vi närmar oss slutsignal. Sekunderna tickar alldeles för snabbt. Vart finns ytan? Vart finns möjligheten? Till slut blir jag frispelad. Målvakten rusar ut. Jag petar bollen åt sidan och springer förbi. Målet står vidöppet. En tanke svischar genom huvudet. ”This is it”.
Jag kunde inte engelska, men det var så det kändes. I bakhuvudet hörde jag föräldrarnas röster från innan matchen. Nu skulle det bli toppstrid. Nu skulle det bli pizzakväll. Ända tills att jag satte en slapp fot på bollen. Den tog två små skutt framåt utan styrfart och rullade sakta över kortlinjen på fel sida stolpen. En kall kår drog genom kroppen.
Jag började storgråta.
Folk häpnade runt sidlinjen:
– Grabben har gjort fyra mål och gråter, vad händer?
– Stackarn. Han spelar som om middagen står på spel!
  
Där lärde jag mig skillnaden mellan att tänka ”Gör mål” och ”Sätt vristen på bollen” Det ena stressar, det andra är konkret och fungerar. Det blev aldrig fem mål, men det blev pizza ändå. Jag hade trots allt presterat min bästa match hittills.

Capos Topp 3: 

Capos krönika: ”Omge dig med rätt personer”