Capos krönika: ”Matcherna var så våldsamma att lärarna förbjöd fotboll på skolgården”
Under hösten kommer jag, Constantino Capotondi i Landskrona BoIS, att krönikera på Skånesport.
I den här serien berättar jag om passager ur min resa mot att bli fotbollsproffs – från de första sparkarna på Golfängarnas park i Sundbyberg, till de tidiga åren som seniorspelare i division två.
Varje avsnitt innehåller ett minne. En anekdot. Oftast helt sann. Ibland lite förvrängd av att det gått tjugo år – eller av att det helt enkelt blev en bättre historia så.
Om du har höga fotbollsambitioner hoppas jag att du kan ta med dig något konkret från varje text. Ett tips, ett perspektiv eller en tanke.
Om du inte har det hoppas jag att du ändå känner igen dig. Eller känner igen något. Eller bara känner något. Något litet. Bara känn något alls! Kom igen!
Detta är det fjärde av tio avsnitt i min serie: ”10 tips för att bli proffs”.
I olika perioder på din väg mot att bli proffs kommer din motivation att pendla upp och ner. Det är naturligt med upp- och nedgångar. Motivation framställs ibland som något som kommer och går. Jag håller inte med, du kan bestämma själv. Ta en situation där du kände dig motiverad, och fråga dig vad som fick i gång vinnarskallen i dig. Inte bara på ytan, utan innerst inne. Det är lättare sagt än gjort. Jag ska försöka ge dig ett exempel på hur det kan se ut:
Det är lunchrast på Råsunda skola. I en fotbollsbur med storlek anpassad för fem mot fem-matcher är ungefär 60 barn samlade. Lite över hälften av barnen är från årskurs 5, resten från årskurs 4. I fjärdeklassarnas lag finns det ett tiotal mycket duktiga fotbollsspelare från stadens akademi. I femteklassarnas lag finns jag tillsammans all manstyrka vi lyckats samla ihop för dagen. Fjärdeklassarna hade bättre spelare, vår styrka låg mest till antalet.
Längst fram på deras sida mittcirkeln stod fjärdeklassarnas, likaså akademins stjärna; Dylan. Med uppblåst bröstkorg, som att han konstant höll inne ett stort andetag luft, gick han runt på sin sida och organiserade mannarna. Jag gjorde samma sak mittemot. När vi var klara möttes vi på mitten. Han drog handen genom sin slickade snedbena och väste:
– Okej kortis, vi börjar med bollen för ni är fler.
– Andas ut innan du svävar i väg.
– Ge hit bollen kortis!
– Har du kammat dig med en fläskkotlett?
Under kommande timme utspelades något som påminde mer om filmen Karate Kid än en fotbollsmatch. I samma sekund som jag rörde bollen fick jag motståndare på mig från alla håll. Då inkluderar jag över- och underifrån. Med tolv överstegsfinter, sju motlägg och lite tur tog jag mig ur första pressen. Allt det för att därefter få Dylans fotsula tatuerad i bröstkorgen. Ingen tid för att gnälla. Jag ställde mig upp, men bara för att se Dylan brotta in bollen i vårt mål. Han firade med ett fräckt leende. En fjärdeklassare kastade sig runt halsen på honom och riskerade att rufsa till Dylans hår. Han måste ha varit ny i klassen. Att rufsa till Dylans hår var lika med utfrysning resten av terminen.
Bollen rörde sig största delen av matchen knappt ur mittcirkeln. Som en dragkamp med 30 barn på var sida försökte vi på något sätt förflytta bollen närmre motståndarnas mål än vårt eget. Spelet var allt annat än vackert, men ingen brydde sig. Motivationen att vinna var större än lusten att spela fint.
Idag hade fjärdeklassarna övertaget och jag plockade fram ett sista äss ur rockärmen. Tvärs genom alla skolans korridorer skickades två budbärare i väg.
– Fjärdeklassarna leder! Ni måste till planen nu!
Uppmaningarna ekade genom korridorerna och alla femteklassare som kunde slåss för vår heder strömmade till planen. Inte ens om lärarna ropat ut att det serverades chokladtårta, glass och godis på skolgården hade folk slutit upp lika snabbt.
Med lite extra muskler vände vi matchen. Vi firade glatt efter att ha vunnit dagens kamp. Nu gällde det att ladda inför morgondagen, och övermorgondagen, och dagen efter det.
I slutet av året var matcherna så våldsamma att lärarna bestämde sig för att förbjuda fotboll på skolgården helt. I ett par dagar stod det still inne i fotbollsburen – tills att någon skrek:
– Vi spelar Rugby!
Jag minns inte vilket geni som kom på lösningen att byta namn, men jag gissar att personen idag jobbar som lobbyist för tobaksindustrin eller kanske marknadsansvarig på ett bettingbolag.
Motivationen att vinna mot min skolgårdskonkurrent var stark, men det blev med åren viktigare att inte svettas under skoldagen. När matcherna avtog förstod jag att det inte var Dylans person som var min egentliga motivation. Det var kampen att stå upp för mig själv och mina klasskompisar. Vänskapen och lojaliteten som byggdes mellan oss femteklassare. Meningen det gav mig att slåss för ett gemensamt mål. De känslorna kunde jag tillämpa på träningar och matcher utanför skoltid.
Dylan och jag följde varandra genom hela skolgången, ända till slutet på gymnasiet. Vi ogillade varandra, men var för gamla för att spela fotbollsmatch om saken på skoltid. I stället tog rivaliteten form genom onda blickar och spydiga kommentarer i korridorerna. I slutet av gymnasiet skickade jag ett sms till Dylan. ”Hej Dylan. Ska vi släppa våra gamla fighter och sluta stirra på varandra i korridorerna? Vi är båda vuxna snart.” Jag avslutade med en gullig skrattemoji för att verkligen hålla god ton. Till svar fick jag: ”En gång en snorunge, alltid en snorunge.”
Rivaliteten fanns där än – i väntan på en ny plats att låta den ta sitt uttryck.
Capos topp 3
Vecka 4 – Affärsidéer som inte borde lyckats:
3. ”Låt oss skapa en restaurang som serverar mindre portioner, av sämre kvalitet, till högre priser.” – Pinchos.
2. ”Låt oss skapa en sport med otymplig utrustning, där byta om tar lika lång tid som att spela match.” – Ishockey
1. ”Låt oss skapa en helt laglig drog som kan få tyst på små barn precis när vi vill.” – Surfplattan
