Claes krönika: ”Man får inte sopa alltför mycket under mattan, för det blir väldigt lågt i tak då”

Efter mina sex delar om handbollens förmåga att göra det svårt för sig själv, är det dags att vända blad. Eller kanske snarare på myntet och istället försöka leta positiva exempel kring svensk klubblagshandboll.

För det finns.

Visdomsord att ta med sig under läsningen är Gösta Ekmans bevingade ord;

’Man får inte sopa alltför mycket under mattan, för det blir väldigt lågt i tak då.’

När jag kliar mig på flinten för att hitta föreningar som verkar göra något positivt åt sin situation, så hittar jag några som sticker ut och förtjänar omnämnanden. Missar jag någon förening så får ni gärna upplysa mig.

Om vi börjar uppifrån så går det inte att bortse från Sävehof, den enda handbollsklubben i Sverige som har en omsättning värdig en fotbollsklubb.

Med 77 miljoner i omsättning är man mer än dubbelt så stor som tvåan IFK Kristianstad som omsätter 30 miljoner.

I Sävehof är det mesta på plats.

Duktiga ungdomslag, bra ledare med fin successionsordning och många egna produkter i seniorlagen. 

Klubben har fler än 2000 medlemmar. Om Sävehof blir lika bra på att locka publik som allt de övriga, så borde klubben kunna utmana lagen i Europa och vara topp 3 i Norden. Det är där klubbens fokus bör ligga framöver, för då kan man visa vägen i svensk handboll på riktigt.

IFK Kristianstad förtjänar också en fjäder i hatten, eftersom man är Sävehofs motsats rent publikt. Landets överlägset högsta publiksnitt och ett välutvecklat samarbete med tidningen på orten, Kristianstadsbladet.
Eventbolag i arenan och kompetent folk på flera positioner.

Nästa steg borde vara att få ut mer kvalitet för sina stålar än de har fått på senare år. Faktum är att IFK fortfarande verkar lida av ett post-Ola Lindgren-syndrom och att klubben inte varit sig lik sedan han lämnade.
Och inte verkar det vara brist på pengar som är problemet.

HF Karlskrona smyger med och tar sakta steg för steg mot att bli en klubb att räkna med på allvar.

Fler ungdomar i spel, förbättrat publiksnitt och allt bättre tabellplaceringar.
Detta med eget kapital på banken.
Det imponerar på mig.

Nu skall klubben finansiera en satsning på spel i Europa och jag hoppas att den satsningen bär frukt.

Hammarby omsätter enligt officiella uppgifter minst i hela Handbollsligan, vilket förstås inte förtjänar beröm. 

Inte med det varumärket.  Tvärtom. Givet den ekonomiska historiken förefaller klubben dock göra stora framsteg organisatoriskt vid sidan om plan.

Bajen verkar ha något på gång och man lyckas skapa en inramning på sina hemmamatcher som saknar motstycke i handbolls-Sverige.

Alla gillar att komma till gamla nedsuttna Eriksdalshallen och spela.
Om Bajen blir bättre på att kommersialisera på sin fina produkt, så finns förutsättningar för att utmana om framtida SM-guld och kanske europacupmatcher i en större arena, likt man gjorde i Globen i våras

Hammarby förtjänar beröm, en rejäl skopa av den varan till och med.

På damsidan vill jag även lyfta en hatt för Skara HF som i våras tog ett historiskt guld. Styrelsen tyckte inte pengarna räckte till europacupspel, men de ville spelarna och gjorde en ’Elverum’. 

Med gemensamma krafter sägs en separat budget för Europa ha dragits ihop och det tycker jag är imponerande gjort på en ort, som inte är mycket större än en nerlagd grammofonstudio.

Även Skövde HF skall lyftas fram.

Med enbart damverksamhet omsätter klubben mer än 10 miljoner kronor, vilket är bättre än flera av herrklubbarna i Handbollsligan mäktar med.
Som perspektiv kan nämnas att ett damlag från lilla Skövde omsätter dubbelt så mycket som jätten Hammarby i Sveriges huvudstad.

Genom att bland annat successivt bygga ut

Annliz Cup, har man skapat ett marknadsvärde på Schlätta.

Att Skövde och Skara dessutom är grannar sätter ljuset på det här med geografiskt läge och likaså det faktum att dessa klubbar saknar herrlag att sälja på. Är det månne att föredra?  Allt ljus på damerna och inga energikrävande konflikter kring hur pengarna skall fördelas?

Smyger jag ner i seriesystemet hittar jag ytterligare tre klubbar att nämna.

Först ut är LUGI som jag upplever tar en annorlunda väg tillbaka mot toppen.
I alla fall i jämförelse med de flesta klubbarna.
Efter det ekonomiska stålbadet, verkar klubben nu ha eget kapital.

Det viskas och ett ganska rejält sådant till och med. Snabbt och bra jobbat.

Och med dessa pengar har man jagat förstärkningar och inte vilka förstärkningar som helst. Skillnaden förefaller vara att det är organisationen som förstärkts, snarare än seniorlagen. LUGI har troligen fler heltidsanställda än de flesta klubbarna i handbollsligorna och jag tror att det är helt rätt väg att gå.
Skickliga tränare därtill som skall försöka skapa en bra träningskultur.

Organisation och ekonomi behöver prioriteras om det sportsliga skall bli hållbart.

Det skall bli väldigt intressant att följa denna satsning.
Min gissning är att både damer och herrar spelar slutspel inom 3-4 säsonger och att LUGI då är ikapp IFK Kristianstad i omsättning.

Vågar nån sätta emot?

Sen måste anrika RIK lyftas fram.

När mörkret var kompakt så lyckades klubben locka till sig det gamla mittblocket Mikael Franzén och Jerry Hallbäck för en restart.

Och utan pengar lyckades föreningen vända skutan.
Och nu är man åter i Allsvenskan.

Sportsligt imponerande.

Än mer imponerande är det som sker utanför planen.
Jasmin Zuta kör en handbollspod för nördar med många intressanta gäster.

Och Franzén producerar blogg i en takt som få andra.
Nya RIK har sannerligen valt att ta saken i egna händer, när media inte visar dem något intresse.

RIK är sitt eget bästa språkrör och de skapar massvis med intressant och lärorikt material. Jag tror att RIK är på helt rätt väg.

Avslutningsvis vill jag lyfta fram den lilla landsortsklubben IK Lågan från Hörby som lyft ordentligt på senare år.
Och publiken är med.

Deras sociala konton är kul och spelare presenteras i traktorer och skördetröskor.

Att sejouren i Allsvenskan bara blev ettårig får nog skyllas på naivt slarv snarare än brist på kvalitet på planen. När de nu börjar om i Div 1 har spelarförlusterna ersatts på ett bra sätt och man är därmed favorit att ta hem Div 1 södra i vår.

För att smyga tillbaka till Gösta Ekmans bevingade ord, så är vägen framåt att först ta sig en ordentlig titt i spegeln. Att blunda hårt och försöka bortse från uppenbara brister urvattnar och skapar regression.

Att istället lägga upp allt på bordet, ta lärdom av tidigare misslyckanden och prova något nytt, skapar förutsättningar för progression. Det sägs att det kanske var Jan Stenbeck myntade uttrycket ’copy with pride’ och det tycker jag är precis vad svenska handbollsklubbar också skall göra.

Göra  studiebesök hos varandra, sno bra idéer och jobba tillsammans för att popularisera vår inhemska handboll. Ni kan börja med klubbarna jag nämnt ovan och även försöka boka in ett besök hos Kalle Björkman i Elverum.

Där har ni ett lysande exempel på hur man kan ta saken i egna händer.
Något som för övrigt Roffe Wikström besjöng en gång i tiden.