Capos krönika: ”Ta reda på vad som gör dig unik”

Under hösten kommer jag, Constantino Capotondi i Landskrona BoIS, att krönikera på Skånesport.
I den här serien berättar jag om passager ur min resa mot att bli fotbollsproffs – från de första sparkarna på Golfängarnas park i Sundbyberg, till de tidiga åren som seniorspelare i division två.
Varje avsnitt innehåller ett minne. En anekdot. Oftast helt sann. Ibland lite förvrängd av att det gått tjugo år – eller av att det helt enkelt blev en bättre historia så.
Om du har höga fotbollsambitioner hoppas jag att du kan ta med dig något konkret från varje text. Ett tips, ett perspektiv eller en tanke.
Om du inte har det hoppas jag att du ändå känner igen dig. Eller känner igen något. Eller bara känner något. Något litet. Bara känn något alls! Kom igen!
Detta är det femte av tio avsnitt i min serie: ”10 tips för att bli proffs”.

Alla proffs har en spets.
Något som gör de unika.
Antingen gör de flest mål, slår bäst passningar eller vinner flest dueller.

Vad är din spets? Att hitta den är enkelt.
Ta reda på vad som gör dig unik. Att spela med den är svårt. Det kräver integritet, självförtroende och otrolig envishet.

Mitt äventyr i seniorfotbollen började med en fjorton sekunders försening till första samlingen. Jag skyndade mig in och tänkte att några sekunder inte spelade stor roll.
– Varför är du sen? Mullrade en irriterad röst.
Den nye huvudtränaren, Dylan, stirrade på mig med svarta ögon. En blick som stirrade på och genom mig samtidigt. Resten av spelarna i omklädningsrummet pausade sina förberedelser. Det var knäpptyst i ett par sekunder.
– Sorry…
Hans svarta ögon blinkade inte. Inte minsta ryckning i ögongiporna. Det räckte som svar.

Trots att Dylan inte pratade med mig de efterkommande två veckorna såg jag mot säsongen med optimism. Jag var ung, ville utvecklas, och ville visa upp mina styrkor som spelare. Mina spetsegenskaper skulle testas på seniornivå, och jag hoppades kunna visa att de höll för ännu högre divisioner.
Tyvärr utvecklades det hela snart i fel riktning.
Laget visade sig vara svagt i förhållande till de högt satta förväntningarna. ”I år siktar vi på topp tre, nästa år vinner vi serien!”, sades det under försäsongen.

Dylans brister i tränarskapet, tillsammans med spelarnas brister i självinsikt skapade missnöje i laget.
Som svar på missnöjet gjorde Dylan mig till kapten. Därefter flyttade han ner mig från anfallet till att spela defensiv mittfältare. Båda besluten togs av samma anledning – jag var tyst och jobbade hårt. Två egenskaper som saknades i truppen.

Min möjlighet att vässa styrkorna i det offensiva spelet och samtidigt få stöttning av mer erfarna spelare förvandlades nu till att kompensera för deras dåliga arbetsmoral.
Dessutom tog vi rekordfå poäng och låg överlägset sist i tabellen efter tio matcher. Jag sprang runt ensam på mittfältet och jagade motståndare som spelade kvadraten runt mig. Våra offensiva spelare tolkade sina roller likt de gjorde på 80-talet när offsideregeln inte ännu uppfunnits: ”Ni försvarar och vi väntar här uppe!”

Att spela på fel position med uppgifter som inte tog fram mina styrkor tärde på självförtroendet. Modet att gå fram och be om att få byta position hade jag inte.
Övertygelsen om att det vore rätt var stark. Därav skapade jag en helt egen taktik för att få Dylan byta min position.

Efterföljande veckor gick jag till träningarna bestämd att bara göra det jag var bra på. Jag tog bollen, vände upp, dribblade och gjorde mål. Massvis med mål. För att säkerställa att budskapet gick fram skrek jag med hög röst efter varje mål: ”Han gör det igen!” och: ”Där satt den igen!”

Varje träning sneglade jag för att se en ryckning i Dylans svarta ögon, för att se ett litet leende dra i mungipan. Varje matchuttagning väntade jag spänt på att se mitt namn dyka upp på en offensiv position.
Inget förändrades.

Slagen av Dylans envishet resignerade jag till den klassiska metoden till slut. Jag gick in i ledarrummet. Sa rakt ut att jag ville spela offensiv mittfältare och slängde in ett par bra argument.
Dylan svarade ”Absolut.” Gav mig en tumme upp och skickade ut mig ur ledarrummet. Matchen efter var jag för första gången bänkad.

Vi mötte Täby. De vann serien det året. Efter tjugo minuter låg vi under med fyra mål mot noll. Ilsken över att de på planen gett upp bytte coach in mig med hela sjuttio minuter kvar att spela. På en offensiv position!
Jag tog min chans, gjorde två assist och ett mål. Vi förlorade med 7–3. Jag var överlycklig.

Till slut hade jag skapat mig utrymme att visa upp mina största styrkor. Att springa omkring och jaga motståndare lärde jag mig också göra, men ingen framtida tränare skulle värva mig med det som argument.
Dagen efter matchen mot Täby fick Dylan sparken, men jag behöll min plats som offensiv mittfältare resten av året. Offensiv mittfältare med rolltolkning från 80-talet. När vi tappade bollen vid offensivt straffområde sprang alla hemåt och skrek:
– Spring hemåt! Skydda eget mål!
Jag tog ut en välförtjänt hämnd:
– Absolut! Ring mig när ni är där.

Capos topp 3

Vecka 5 – Pizzor som borde förbjudas

3. Ingen som beställer Hawaii med banan, ananas och curry på skulle äta en fruktsallad med samma tre ingredienser. De går inte ihop. Fullkomligt osmaklig blandning.
2. Jag satt bredvid när en Vesuvio beställdes med Rhode Island-sås på. Jag ville spy. För att jämna ut illamåendet vid bordet berättade jag under måltiden om flera av mina mest spännande toabesök.
1. Kebabpizza med extra pommes – En fullständig förlust för all anständighet och smak. Tre maträtter lagda på varandra i en vedervärdig mix. Jag kan inte tala för kebaben och pommesen, men pizzan bad definitivt aldrig om att bli indragen.

Läs samtliga Capos krönikor här.