Capos krönika: ”Lär dig prestera under press”

Under hösten kommer jag, Constantino Capotondi i Landskrona BoIS, att krönikera på Skånesport.
I den här serien berättar jag om passager ur min resa mot att bli fotbollsproffs – från de första sparkarna på Golfängarnas park i Sundbyberg, till de tidiga åren som seniorspelare i division två.
Varje avsnitt innehåller ett minne. En anekdot. Oftast helt sann. Ibland lite förvrängd av att det gått tjugo år – eller av att det helt enkelt blev en bättre historia så.
Om du har höga fotbollsambitioner hoppas jag att du kan ta med dig något konkret från varje text. Ett tips, ett perspektiv eller en tanke.
Om du inte har det hoppas jag att du ändå känner igen dig. Eller känner igen något. Eller bara känner något. Något litet. Bara känn något alls! Kom igen!
Detta är det sjätte av tio avsnitt i min serie: ”10 tips för att bli proffs”.

Vill du bli fotbollsproffs måste du leverera även när du upplever att ”allt” står på spel. Det finns inga genvägar. 

Från min första seniorsäsong tog jag med mig två saker. Ett bagage av fina bedrifter, och en osynlig klocka som tickade i bakhuvudet. Varje dag som gick var en dag närmare avgångstid för tåget mot elitfotbollen.
Att ta sig vidare från divisionerna längre ner i seriesystemet var inte lätt. Extra svårt blev det när jag tillhörde ett av lagen som åkt ur serien. Om jag inte tog mig till nästa nivå snarast riskerade jag och mitt bagage att stå kvar på perrongen när tåget gick.

En mörk novemberkväll med kylig vind och fuktig luft ankom jag till hemmaplan för Karlbergs BK, Stadshagens IP. Anläggningen var dåligt upplyst och kissnödig irrade jag runt bland baracker och förrådsbyggnader i sökandet efter en toalett.
I en avsides barack, med krokigt tak och fasad av murket trä, fick jag syn på en dörr. 
”Ah, toaletten!” tänkte jag och klev in.
Innanför satt hela laget och bytte om.

Jag tittade mig nervös omkring. Flera av spelarna kände jag igen. De hade gjort ungomdslandskamper och spelat i stadens akademier. De såg proffsiga och vältränade ut. Alla förde sig med den graciösa hållning som bara spelare i topplag för sig med. Många hade glimten av en ljus framtid i ögonen. Glada, optimistiska, motiverade. 

Spelarna delade sittplats på långa träbänkar längs väggarna och i bristen på krokar till samtliga låg mycket av kläder, skor och material utspritt på golvet. Längs ena långväggen såg någon ut att ha slagit hål i teglet. En öppning. Brokig och utan belysning. Precis lagom stor för en vuxen man att ta sig igenom.
”Aha! Toaletten!” tänkte jag och sprang in.
Det var ledarrummet.

Inga divalater omgav Karlbergs BK trots det goda ryktet. Tränarna satt i ett litet rum. Inpackade bland kartonger för sporadisk förvaring. Hyllor med papper och administration. Samt ett litet skrivbord med tränarens dator på. En skrivbordslampa kämpade för att lysa upp hela det lilla utrymmet.
– Hej.
– Hej där. Kommit vilse? 
– Jag letade efter toale…
Jag kom snabbt på mig själv.
– Jag ska provträna mer er.
– Med oss eller med U19-laget?

Jag anade inte att jag skulle presentera mig själv.
– Jag spelade i Sundbyberg. Constantino heter jag. Jag ska träna med herrlaget.
– Sundbyberg! Då borde vi ha mötts i år. Fick du spela något?
Frågan ställdes med uppriktig nyfikenhet. Vilket gjorde mig mer irriterad än om den vore ställd endast för att retas.
– Ja. Alla matcher. Jag var lagkapten.
– Jasså. Nej, det ringer ingen klocka hos mig tyvärr.
Jag kom inte på något rimligt svar och valde helt enkelt att vara tyst.
Tränaren granskade mig från topp till tå. Tänkte till, och fastslog sedan: ”Du kör med oss idag. Vi avgör efteråt om det blir fler träningar framöver.”
Mitt första intryck kan inte varit imponerande.

Mentalt hängde jag över ett djupt stup, med en hand fastklamrad i klippkanten. En träning, en chans att visa upp sig. Nu gällde det att inte få handsvett, kramp i armen eller låta en likgiltig, arrogant och troligtvis väldigt bra fotbollstränare trampa mig på fingrarna.

Jag bytte om i tystnad. Höll mig för mig själv. Visualiserade träningen. Tänkte positivt.
”Jag är bäst här inne. Jag älskar press.”
Jag talade till mig själv tills varenda nerv i kroppen var övertygad om att det stämde. 

Omständigheterna förändrades inte, men min inställning gjorde det. Sakta byggde jag inom mig en ogenomtränglig mur mot osäkerhet och tvivel.

Träningen bestod av snabba passningsövningar. Små ytor. Matchspel. Allt i högt tempo.
Efter ett par misslyckade aktioner kände jag tränarens ögon bränna i nacken. Jag förbannade mig själv.
Trots det fann jag ro i insikten att jag bara hade ett alternativ – att försöka om och om igen, tills att jag lyckades. Att kvävas av pressen och inte försöka igen var att garantera misslyckande.

När nerverna släppte anammade jag det höga tempot. Ett par positiva tillrop från tränaren höjde mig ytterligare. Ännu var jag inte nöjd. Jag byggde vidare på det växande självförtroendet och tog fram min bästa fotboll. 

Efter träningen var jag uppspelt. Jag var tillfreds med hur jag tagit chansen. Nöjd med att ha litat på mina förmågor, styrt min uppladdning och presterat när det gällde som mest.
Tränaren klappade mig på axeln och spelarna mötte mig med positiva kommentarer. Jag hade köpt mig biljetten till ytterligare en station på vägen mot att bli fotbollsproffs.