Capos krönika: ”Lär dig sortera ut sant från falskt”
Under hösten kommer jag, Constantino Capotondi i Landskrona BoIS, att krönikera på Skånesport.
I den här serien berättar jag om passager ur min resa mot att bli fotbollsproffs – från de första sparkarna på Golfängarnas park i Sundbyberg, till de tidiga åren som seniorspelare i division två.
Varje avsnitt innehåller ett minne. En anekdot. Oftast helt sann. Ibland lite förvrängd av att det gått tjugo år – eller av att det helt enkelt blev en bättre historia så.
Om du har höga fotbollsambitioner hoppas jag att du kan ta med dig något konkret från varje text. Ett tips, ett perspektiv eller en tanke.
Om du inte har det hoppas jag att du ändå känner igen dig. Eller känner igen något. Eller bara känner något. Något litet. Bara känn något alls! Kom igen!
Detta är det sjätte av tio avsnitt i min serie: ”10 tips för att bli proffs”.
Det finns hundratals, ja, kanske tusentals rykten, myter och legender cirkulerandes kring hälsa och träning.
Mitt bland dessa gömmer sig även några sanningar.
Vem och vad ska du lyssna på?
Vid 15 års ålder blev fotbollsproffs mer än en abstrakt målsättning. Nu började jag satsa seriöst. Så seriöst jag kunde.
Skoltid spenderade jag på YouTube. Videoklipp på Modric, De Bruyne och Dybala.
Efter skolan gymmade jag.
Därefter bar det av till Sundbybergs IP för extra skotträning.
När jag redan tränat i två timmar brukade resten av laget dyka upp för kvällens lagträning.
Dylan hängde alltid på. Vi satsade lika hårt.
Min pålitlige träningspartner.
Han var den av oss som skannade internet för alla tips, fakta och ledtrådar för hur man blir proffs.
Jag litade försiktigt på Dylan. Han hade ett övertygande sätt att säga saker.
Ofta sa han saker som svar på tal, som att han gått och hållit på värdefull information för att sedan ta fram den när det fick mest effekt. Det fann jag alltid mindre trovärdigt då han inte hade någon anledning att undanhålla och stoltsera med sina kunskaper gentemot mig.
Inför en varm sommarmatch i mitten av juli joggade jag runt i det ångande konstgräset och oroade mig över hur sega mina ben kändes.
Kolhydrater hade jag ätit hur mycket som helst av.
Vatten hade jag druckit som en kamel.
Jag ville inte gnälla inför tränaren och vädrade min oro med Dylan i stället.
Han svarade utan betänketid.
– Har du druckit rödbetsjuice?
Förra veckan såg jag en flaska vinröd juice i hans träningsväska.
Den stack upp precis så mycket att den syntes tydligt – tillräckligt undangömd för att det skulle se ut som en slump.
Även om jag misstänkte att det var med mening kunde jag inte hejda min nyfikenhet.
Han svarade kort på min fråga: ”Rödbetsjuice gör att du orkar mer”.
Därav hade jag nu testat det inför matchen.
– Ja, jag har druckit juice. Och jag har ätit gott om kolhydrater!
– Kolhydrater? Inte konstigt att du känner dig seg.
– Ska man inte äta kolhydrater?
– Protein är det viktigaste. Kolhydrater gör dig långsam. Varför tror du annars de säljer så många proteingrejer på Ica? Proteinbars, proteindryck, det finns till och med proteinglass.
– Proteinglass?
Då måste det vara viktigt med protein.
Matchen gick bra. Vi vann. Benen värkte efteråt. Knäna molade och ilade.
I bilen på väg hem deltog jag inte i pappas efter-match-snack.
Jag surfade i stället på återhämtningsmetoder för att bli av med knäsmärtorna.
Nyss försökte Dylan övertyga mig om att isbada.
Han visade en artikel som stödde påståendet: ”Stark evidens för att isbad påskyndar återhämtning.”
I bilen hittade jag först rubriken: ”Inga bevis för att isbad har effekt på muskulär återhämtning.” Därefter: ”Bastu efter träning – den nya återhämtningsmetoden”.
Bastu eller isbad?
Hur kunde båda fungera – de är ju raka motsatser.
Vid middagen gjorde mamma mig sällskap. De andra satt i soffan och tittade på TV.
Spaghetti med köttfärssås.
Gott i vanliga fall – idag var det motbjudande.
De långa kolhydratsprängda degsnörena fick all min explosivitet att sväva ur kroppen. Det var jag säker på.
Jag försökte diskret att separera köttfärsen från pastan med spetsen på gaffeln.
Om bara mamma också kunde gå och sätta sig i soffan. Nej, i stället var hon ovanligt fokuserad på min tallrik.
Hennes uppmärksamhet riktades utan distraktion på min gaffels rörelser.
– Varför äter du inte ordentligt?
– Jag är inte så hungrig idag.
Svaret utlöste en kaskad av följdfrågor: ”Du har ju spelat match, är du sjuk? Nej, du är inte varm om pannan. Har någon sagt att du är tjock… är det Sofia? Jag ska prata med henne.”
Troligtvis skulle inte mamma köpa Dylans kolhydrathistoria, och ju närmre jag kom att behöva erkänna varför jag inte åt, desto mindre trodde jag på motivet själv.
– Nej mamma, avbröt jag henne. Jag vill inte ha pastan.
– Varför inte det?!
– Kolhydrater gör mig långsam!
Som att svaret vore självklart kom orden ut okontrollerat aggressivt. Ett sista försök att stå fast vid åsikten innan det förmodade motsvaret skulle komma.
Mammas skeptiska hållning slappnade av litet. Jag förstod inte varför.
– Gör de dig långsam? Nu smålog hon dessutom. Vilket gjorde att jag redan innan jag pratade vidare skämdes för att förklara ytterligare.
– Ja, Dylan sa det. Därefter la jag snabbt till:
– Och jag har själv läst det någonstans.
– Jag tror inte det är kolhydraterna som gör dig långsam, sa hon och småskrattade. Dina gener kan du inte kompensera för med vare sig protein eller kolhydrater. Hon pussade mig kärleksfullt mitt på huvudet innan hon gick och satte sig i soffan med de andra. Jag åt upp pastan.
Att sluta famla omkring i hälsoindustrins svammel krävde ansträngning. För varje ny sak jag hörde talas om kom Dylan med två argument emot. Lösningen – jag fick gå tillbaka till skolbänken. Ta fram böcker, vetenskapliga artiklar och använda min bästa förmåga till källkritik.
Slutligen – läs det som professorerna läser, det som forskarna tar fram och det som universiteten lär ut. Det minskar risken att få felaktig information med en agenda bakom budskapet. Men – behåll alltid ett ödmjukt kritiskt öga, även vetenskapen ändras med tiden.
