Claes krönika: ”Division ett, Pythagoras och Alan Parsons Project”

Jag satt och scrollade i min telefon och kollade konton jag gillar på twitter.
Ett av dem tillhör Robert Perlskog, som lägger ut magnifika bilder på allt möjligt sevärt.

Denna gång fastnade ögonen på Theatre of the Ancient City of Samos.
Teatern tros ha byggts på 400-talet före Kristus födelse.
När det begav sig sägs den ha haft plats för 1500-5000 åskådare.
Att dylika världsarv står sig än idag finner jag fascinerande.
Samos är en vacker ö som jag för övrigt besökte förra året och var platsen där mattegeniet Pythagoras föddes och verkade.
Bland utflykterna den veckan gick en tur till en vingård på ön, som namngett sina viner efter öns store man – Pythagoras.
Jag smakade på vinet, men missade den antika teatern.
Typo.

Mina tankar vandrade över till ett annat världsarv, nämligen pyramiderna i Egypten, som sägs vara ännu äldre.
Drygt 2000 år äldre till och med.
Hur är det ens möjligt? 

Sånt är i sanning svårt att ta in.
Hur tillverkades egentligen dessa minnesmärken som aldrig tycks dö.

1978, betydligt senare alltså, gjorde Alan Parsons Projekt ett album som hette just Pyramid. Bandet spelade det som vid tiden kallades futuristisk, progressiv eller symfonisk rock.
Instrumentala alster blandades med skönsång och med mängder av skickliga musikanter i produktionerna.
Du har säkert, om än kanske omedvetet, hört nån av deras låtar på nåt event nångång.

Sirius är kanske den som används mest frekvent. Den är förresten från 1982

Sån här musik görs dessvärre inte längre, ett öde som även drabbat branschen för nybyggandet av pyramider. Tuffa papper. Survival of the fittest.

Hur som helst ledde dessa tankar in mig till att tänka på motsatsord till just progressiv.
Ord som konservativ, reaktionär, bakåtsträvande, statisk och traditionell dök upp i mitt huvud och plötsligt började jag tänka på Svenska Handbollsförbundet och seriepyramiden.
Så funkar min hjärna ibland och jag skall försöka förklara varför.

För ett par veckor sedan inleddes årets upplagor av division 1.
Landets tredje högsta serie.
Jag har berört detta ämne tidigare, men gör det igen för nytillkomna tittare.

Div 1 är en serie där spelarna får känna på elitidrott och förbereda sig på än större uppgifter.
Även klubbarna får här skärpa sitt engagemang, om man skall hänga kvar eller kanske ta steget upp i Allsvenskan.
Serien skulle kunna vara otroligt spännande och den perfekta plantskolan för serierna ovanför, både för klubbar, spelare, sponsorer och publik.
Ett bredare tryck underifrån mot yttersta eliten.
En större konkurrens som påskyndar utvecklingen
Så är det inte tyvärr och det är här pyramiderna åter kommer in i matchen.

I de flesta sammanhang pratar vi om att en bred bas ger en spetsigare spets.
Så även i handbollen generellt.  Föredömligt när så sker.
Ju fler som spelar längre ner i pyramiden, ju större är underlaget som skall utgöra spets.
Det är här nånstans som Pythagoras sats inte riktigt fungerat denna gång.
För i handbollens seniorspel har vi gjort tvärtom.
Pyramiden har hamnat upp och ner.

Division 1 södra består i år av 12 lag.
Fem av dem är så kallade farmarlag, eller förstärkta juniorlag om du så vill.
De fem är HP Alingsås, HK S-hof, HK Önnerediterna, IF Kristianstad och Helsingborgs HK.
Alltså tävlar sju lag om att gå upp, kvala sig uppåt, eller nedåt, eller åka ur.
De sju är Lågan, Anderstorp, Kungälv, Åhus, Warta, Kärra och Lödde Vikings.
De förstnämnda fem tävlar bara om att inte åka ur.
Favoriter till de tre platserna som möjliggör uppgång får nog anses vara Lågan, Anderstorp och Kungälv. Nykomlingarna Åhus, Lödde Vikings och Warta har sannolikt som mål att hänga kvar utan kval. På Hisingen finns den fina ungdomsföreningen Kärra, som inte riktigt lyckats få till det på herrsidan på senare år. Inledningen på denna säsong går i samma spår.
Jag tror dock att Kärra har ambitionen att utmana topplagen.

Bland farmarlagen är målet ett annat.
Häng kvar så att spelarna på gränsen till a-laget får sig lite kvalificerad matchträning.
Detta är en önskan från elitlagen, som på så sätt anser att de
får bättre underlag till sina a-lag.

Men är det verkligen så i ett större perspektiv?

Jag menar att man har vänt på pyramiden med basen uppåt, med resultatet att lagen längst upp har störst trupper och att lagen längre ner i seriesystemet har mindre.
Därmed skulle man kunna spetsa till de och säga att elitlagen kannibaliserar på utbudet av spelare underifrån, vilket med tiden har gjort att antalet spelare över 20 år minskar för varje år. Åtminstone i serierna under de två högsta. Underlaget tuggas upp och tunnas ut.
Om det nu är så att jag har rätt, så hoppas jag att något snart händer och det innan utövandet bland äldre unga utarmas ännu mer.

Förra årets Div 1 Södra innehöll klassiska lag som RIK, H43 och Kropps.
Klubbar med ambitioner och historia som satsar på sina a-lag och vill uppåt.
Som jagar sponsorer för att lyckas.
Som kämpar för att få till attraktiva event till sina hemmamatcher för att bygga publik.
Är det rätt mot dem att förstärkta juniorlag, som delvis deltar utom tävlan, skall utgöra motståndet? Är det så dessa klubbar skall bygga en attraktiv produkt?
Är det så vi får upp publiksiffrorna i svensk handboll?
Jag tror inte det.

Det är dags att i Pythagoras anda vända den rätvinkliga likbenta triangeln med basen nedåt igen. Det är ett progressivt tänkande som jag tror är viktigt för svensk handboll.
Jag tror resultatet blir fler utövare som spelar längre, mer publik som går på handboll, fler klubbar med ambitioner och större omsättning i klubbarna.

Vad tror du?

Är det dags att höja statusen på division 1?

Diskutera i smågrupper.

Under tiden ni diskuterar kan ni lyssna på Alan Parsons Projekt gamla hit Eye in the sky.
Den är även den från 1982..

I am the eye in the sky
Looking at you
I can read your mind
I am the maker of rules
Dealing with fools
I can cheat you blind
And I don’t need to see any more to know that