Gästkrönika om Landskrona BoIS: ”Men för i h-e!”

Följande krönika är en gästkrönika författad av Johan Persson.
Insändare av liknande karaktär kan skickas in till red@skanesport.se

***

Ibland, ofta rentav, tänker jag att allt blir bra till slut. 

I stunden däremot kan jag vara desto mer fördömande och bara skrika ”Men för i h*lvete!”

BoIS, inför sommaruppehållet 2024, var ett solitt lag; stabil målvakt (med en lika grym backup), stabilt försvar, överlägset mittfält och en offensiv som inte skämdes för sig. BoIS vann matcher och det gick som tåget på väg mot Allsvenskan.

Någonstans kring sista tredjedelen av serien gick laget bort sig. Det blev ängsligt. Segrar byttes mot förluster. 

Visst, det är lätt att skylla på att MFF sålde David Edvardsson (Superettans kanske bästa spelare) och att både Frederik Ihler och Samuel Burakovsky lämnade. Javisst. Men ändå: Men för h*lvete! 

För vi som var där såg ju. BoIS hade megaproblem i sista tredjedelen. När motståndarna läst in sig och backade hem blev laget uddlöst framåt. Bollen spelades runt, runt till förbannelse. Gärna bakåt, det bollades gris på egen planhalva och det var tempofattigt, tråkigt, förutsägbart. Framförallt fanns ingen plan B. 

Allt gick ut på att trötta ut motståndarna tills de gick bort sig och då small det. Poäng! Men när de inte gick bort sig blev det pannkaka. De enda som tröttnade var vi, supportrarna. 

Strategin från klubben har varit tydlig: in med unga, billiga och formbara spelare, kryddat med några mer rutinerade namn – Victor Carlsson, Constantino Capotondi, Filip Sachpekidis, Edi Sylisufaj, Andreas Murbeck, och Adam Egnell som inför säsongen 2025 inte längre ville spela i randigt. Tills han inte fick något annat kontrakt, då plötsligt ville han spela igen, samt Hampus Näsström. Vissa chansningar, andra välscoutade värvningar.

Att unga spelare ges chansen är föredömligt men när det blir för många unga och orutinerade på samma gång anammas en lägstanivå som vi nu ser resultatet av. Ibland håller det (som mot HIF och Kalmar) men oftast inte. En missad passning här, en billig varning där, hundra missade målchanser och som igår, två missade markeringar och hoppla, förlust mot jumbon. Med ett spel som fortsatt är tempofattigt och förutsägbart.

Hur många poäng har nyförvärven presterat?

Resan har varit snabb. 

Från toppen av Superettan – med oklanderligt försvarsspel och få insläppta mål – till att förlora mot bottenlaget på hemmaplan. Den har tagit lite mer än ett år. 

Javisst, det har varit skador, javisst det har varit turbulent (Vincent Sundberg, Philip Andersson till viss mån, och det har varit tränarbyte). Men ändå.

BoIS var där uppe, svåra att möta, självförtroende, ett vinnande lag. Nu, jag vet inte, spillror av något och alltihop liknar mest en rundgång. 

Jag vill inte ropa ”men för i h*lvete!”. Jag höjer istället rösten för en förändring. Kanske kan den här motgången väckas till något annat? Tonåringar i all ära men nu har det provats. Nu måste det byggas en annan metod, en som faktiskt bär uppåt. Den insikten hoppas jag att Billy & Co gjort sig. Att spelidén gick hit men inte längre. Att mod också är att våga vinna på andra villkor, kanske med andra spelartyper.

I grundfilosofin håller jag helt med, gör man det man gör så bra som möjligt, så kommer det slut att bära. 

Men det gör ju inte det. Inte nu.

Därför undrar jag: BoIS, är ni villiga att göra de svåra val som krävs för att inte bara tala om Allsvenskan utan verkligen vara värda platsen upp? Att verkligen vilja dit? Om det ska bli bra till slut, måste något ändras, inget blir nämligen bra av sig självt. 

Artikeln är ett gästinlägg. 

Foto: Mauri Forsblom