Vad är viktigast i Vinslöv & kan division två bli en mardröm om RIK:s motion går igenom?

Vinslöv står på nio raka förluster från seriestarten.
Man har bytt tränare.
Man har bytt spelfilosofi.
Man har bytt träningsfilosofi.
Men Vinslöv är fortfarande Vinslöv. Och jag tror det är både framgångsnyckeln och problemet. Vinslöv på gott och ont.

Vinslöv är handboll på bönders vis med allt vad det innebär. Föreningsliv på bönders vis. Folk står nära varandra, man spottar i näven och skakar hand på en sak. Man super till. Man ger varandra jobb. Man har varandras rygg. Man är en del av den varma gemenskapen – eller ensam ute i kylan. Man kämpar sig till segrar. Vinslövs-DNA:t som det pratas om.
Det är samma DNA som gjort att föreningen har ett unikt affärsnätverk, en unik anda, en unik gemenskap. Det är någonting fint i det. Jag kan älska det.
Men nu har Vinslöv, både förening och samhälle, fått vittring på eliten. Kunde Amo kan väl Vinslöv? Och det har påverkat klubben.

Nu har vi fått ett väldigt tydligt kvitto på att mycket måste hända i Vinslöv innan man är redo att ta nästa kliv.
Värvningarna i år har varit dyra och så här långt direkt bedrövliga.
Målvaktsparet håller inte.
Anfallsspelet håller inte.
Försvaret antar jag att man kan få ordning på. Men jag har just nu väldigt svårt att se det ske.
Det kommer att kosta i så fall. I form av nya spelare – och det kanske Vinslöv kan lösa. Det är alls inte omöjligt. Det handlar trots allt ”bara” om pengar.
Man kan mycket väl åka ner i division ett i vår, göra en IK Lågan och vara tillbaka direkt. Eller köpa till sig en överlevnad i Allsvenskan. Hur man än väljer att göra har man kvar sitt DNA.

Men om Vinslöv en dag vill bli en klubb för den riktiga eliten. För Handbbollsligan.
Då måste man fråga sig själva: ”Hur mycket Vinslöv vill vi vara?”.
Vad är viktigast? Eliten eller Vinslövs-dna:t? Jag tror inte att båda fungerar samtidigt.

***

Samtidigt pågår en intensiv debatt i Handbollssverige om hur division ett-serierna ska se ut i framtiden. Redbergslid förbereder en motion som går ut på att division ett ska vara fritt från farmarlag; att dessa ska spela högst i division två.
Jag har verkligen ingen aning om vad som är bäst för svensk handboll. Jag förstår att motionen görs. Den tilltalar min reptilhjärna. Men jag ser också problemen den medför.

Det blir märkligt hur man än väljer att göra.
B-lagskulturen har redan satt klorna i seriesystemen.

I division ett södra toppar Lågan närmast före fyra olika farmarlag, eller som det heter numera: utvecklingslag. I tur och ordning Önnered, Alingsås, Sävehof och Kristianstad. Ingen av de klubbarna får gå upp i Allsvenskan om de inte separerar den klubben helt från ”moderskeppet” och gör den till en egen förening.

Att skilja föreningarna åt är någonting som IFK Kristianstad tidigare övervägt, när B-laget gått som bäst. Med tanke på att det kom 736 åskådare för att se ”IFK U” besegra Åhus under söndagen kanske det inte är en omöjlighet i framtiden att det blir så. Åtminstone om division två är taket för U-lag. Den diskussionen kommer, eller borde, åtminstone komma upp på en del styrelsemöten.

HK Malmö, Ystads IF, HF Karlskrona, LUGI och IFK Ystad har sina utvecklingslag i division två södra.
Och verkar överleva. Även om problemet med farmarklubbar kan bli ännu större för klubbarna en bit ner i hierarkin om RIK:s motion går igenom.
Vi kan se framför oss  två division två-serier (väst och södra) med en majoritet farmarlag. Handbollsligan och Allsvenskan har i södra Sverige 15 farmarlag i division ett eller division två (södra/västra). 15 av 24 lag i två division två-serier skulle vara farmarlag.

1. HK Önnerediterna
2. HP Alingsås
3. HK S-hof
4. IF Kristianstad
5. Helsingborg HK
6. Malmö HP
7. LUGI HF U
8. HF Karlskrona U
9. Lunds HS Lejon
10. Ystads IF U
11. HK Ystadpågarna.
12. Fjärås HF
13. HB 78 Jönköping
14. HK Skövde
15. HK Varberg 09.

Vad skulle klubbar som Eslövs HK, Växjö HF, Kävlinge HK, IK Sund, Tomelilla IF, HK Ankaret, KFUM Kalmar, IFK Malmö, Tollarps IF och Karlshams HF – bara för att nämna några i de skiktet – säga om division två i praktiken blev en stängd serie för farmarlag? Om deras steg till division ett blev för stort och division tre skulle innebära att de i ännu högre utsträckning tappar juniorer till större klubbar.
Division två fyller en väldig stor funktion. A-lagen i de klubbarna är kanske precis där de vill och kan vara. Varför skulle de tvingas bort för att farmarlag inte får spela i division ett?

Min slutsats blir att om SHF skulle stänga division ett för farmarlag: då flyttar man bara problemet en trappa (eller två) ner – och då behöver man kanske snarare titta skapa en egen serie bara för utvecklingslagen. Vilket också känns skit.
I fotbollen heter den glorifierade reservlagsserien ”Ligacupen Elit” och är ett praktfiasko efter många år utan någon vettig lösning. B-lagsmatcher som ingen vill se och ingen vill spela. Malmö FF drog sig ur serien flera år i följd – ingen brydde sig det minsta.
Det har varit U21-allsvenskan hit och dit. Inget har fungerat. Det har lett till att Hammarby hittade en lösning med et U-lag som blev HTFF, som missade på straffar att ta sig till Superettan. MFF kan göra lite vad de vill med BK Olympic. Och nu när Utsikten är nere i Ettan Södra kan klubbar som Häcken, GAIS eller IFK Göteborg lägga sin hand över den och göra till sitt förfinade B-lag.
Hur skulle Glenn Hysén uttrycka det? Det är röva. 51-procentsregeln är inte så stark som man vill tro många gånger.

Så varför skulle någonting liknande fungera i handbollen?
Kanske för att handbollen är någonting helt annat? Jag vet inte.
Det har pratats om en juniorallsvenska. Skulle det kunna fungera? Jag vet inte.
Personligen tycker jag att en juniorallsvenska känns avlägsen när det redan finns så mycket prestige i USM:s högsta klasser. Och skulle det locka spelarna ifråga? Vill de inte hellre spela division ett eller två?

Föreningarna och förutsättningarna förändras hela tiden. Skulle utvecklingslagen inte få spela i division ett riskerar vi en situation där elitklubbarna helt separerar sina U-lag.
Jag säger riskerar.
Inte att det blir så.

I slutändan sitter vi med en påse skit i näven. Frågan är bara var.

***

Avslutningsvis. Dagens kulturtips i spåren av sorgen att MTV släckt ner, eller åtminstone inte visar härliga musikvideos hela nätterna.

Red Hot Chili Peppers musik är den jag spelat mest i mitt liv. Och en video som gick flitigt under en period var soundtracket till Beavis and Butthead. Dessa ärkeidoler i så många olika avseenden.

Love Rollercoaster är en cover på The Ohio Players originalversion och tydligen har Red Hot aldrig spelat sin version live. Men fan vad det svänger med reserven Dave Navarrro vid guran. Enjoy.