Claes krönika: ”Jag var i Kungälv, men inte som Ballerina…”

När jag var barn kunde en utflykt till Kungälv vara en skolresa, eller ett stopp på väg till Göteborg eller Halmstad. Om det var Bohus Fästning, Nordre Älv, Fars Hatt eller Kexfabriken som lockade får du lista ut själv. Min far älskade att göra ett depåstop där, på väg mot sommarstugan i Halmstad. Påsar med ’Bräck’ var andrasortering av ballerinakex eller mintkakor om jag minns rätt. Pappas favorit var Baddare. En form av seg skumraket med kex doppad i mörk choklad, den perfekta aptitretaren till barnbarnen menade han.

Min utflykt var dock till Mimershallen och matchen mellan Kungälvs HK och OV Helsingborgs farmarlag Helsingborg HK. Två lag med väldigt olika förutsättningar.
Inför matchen parkerade båda i den nedre delen av tabellen, på plats 10 och 12.
I ljuset av den allt hetare farmalagsfrågan, valde jag se matchen ur det perspektivet.

Jag vill därför redan nu varna känsliga läsare för innehållet.
Främst kanske läsare från klubbar med farmarlag, och i synnerhet från just Helsingborg.
Eller spelare i berörda klubbar, som jag vill skall spela länge än. Tro mig.
Jag vill vara extra tydlig här. Jag har inget negativt att säga om OV Helsingborg som klubb, deras arbetssätt, eller andra klubbar med liknande upplägg heller.
Reglerna idag är som de är och klubbarna gör rätt som anpassar sig efter det.
Att ljuset denna gång riktas mot just denna match och dessa lag, är för att hitta en passande kontext. Matchen klubbarna emellan utgör nämligen en närmast perfekt bild över varför farmarlagsfrågan är så viktig att hantera bättre än man gör idag.

Hemmalaget Kungälv stod för ett par år sedan och knackade på porten till Handbollsligan.
Kvalade två år i rad om jag minns rätt, minst.
Efter ett par år med haltande ekonomi blev placeringarna i Allsvenskan allt lägre och i våras åkte de ur nämnda serie. I år gör laget något av en omstart i Div 1 södra, med ett ungt lag.
På damsidan spelar Kungälv redan i Handbollsligan, om än med nöd och näppe på senare år.
Klubben har en helt okej ungdomssektion med närmare 20 lag och klubben har cirka 650 medlemmar vad jag har kunnat läsa mig till.
De skakade för några år sedan liv i Bohus Cup igen, en cup jag själv spelade som barn.
Om minnet inte sviker mig var även Warta med och arrangerade på den tiden.

För motståndet stod alltså Helsingborgs HK.
En konstruerad klubb utan egen styrelse, egen ungdomsverksamhet eller egna medlemmar.
Klubben är vad som tidigare kallades ett farmarlag, B-lag eller samarbetsklubb.
När laget gick upp i Div 1 för några år sedan, så gjordes en aktiv satsning på att göra laget konkurrenskraftigt. Att erbjuda bra träning och matcher för spelare på gränsen till A-laget i OV Helsingborg, var ett prioriterat säljargument när man rekryterade spelare.
Våren 2024 var Helsingborg ett av landets bästa div 1-lag.
Jag vill minnas att de slog alla lag i serien, vilket innebar såväl seriesegraren Lågan, som kvallagen Örebro och Kropps. När jag nu i december 2025 nu tittade till Helsingborg, så kände jag inte igen en enda spelare från våren 2024. Orsaken är sannolikt att OV har haft ett par riktigt fina årgångar med duktiga juniorer som tryckt på underifrån, vilket har gjort att spelare utifrån har prioriterats ner. Inget konstigt i det.
Men tror ni hela trupper byts ut på 18 månader i ett a-lag?

Efter att ha parkerat bakom Mimers är det inte helt lätt att hitta ingången till hallen, men väl på plats så möttes man av flera ideella som tog emot. I biljettkassan, i kiosken och vid bord som sålde grönvita halsdukar och mössor inför julen. Stämningen var god och förväntansfull. I kiosken köpte jag en korv med bröd, en dricka och erbjöds då en bulle på köpet som tack för beställningen, varvid jag köpte till en kaffe till den.

Matchen drog igång och Kungälv stack ifrån till 6-1 direkt, ett avstånd som höll sig till enda fram till slutresultatet 33-28.
Däremellan var nog hemmalagets ledning uppe i tvåsiffrigt vid ett par tillfällen.
Som så ofta i Div 1 så spelades matchen i ett mycket högt tempo.
Ett tempo som lagen emellanåt hade tjänat på att dra ner.
Unga spelare tenderar dock ibland att göra saker lite för fort, så det blir fel.
I ett lite lägre tempo, hade man hunnit göra mer rätt, vilket hade gynnat dem.
Det är en del av charmen med att se unga spelare i match.
Jag skulle nog vilja påstå att tempot ibland är högre i div 1 än i Allsvenskan.
Antalet tekniska fel likaså..

En spelare per lag utmärkte sig lite extra denna lördag.
I Helsingborg var Alfred Ekberg, suveränt duktig i sitt kraftfulla skytte och han gjorde hela 14 mål, hälften av hela lagets målproduktion. Det var skott från luften och från golvet i fin variation. Undrar ifall han inte är ny ifrån Lödde Vikings denna säsong, en riktigt lovande spelare hur som helst. Vad månde bliva av honom?
I Kungälv kretsade mycket kring reptilsnabbe Arvid Moradnia, en spelare som är ny från Shof. Arvid tryckte dit 12 mål och med sitt sätt att dyka in i luckorna, så tyckte jag att han påminde mycket om Ljubomir Vranjes. Ljubos förmåga att släppa boll finns kvar att utveckla, men jag tror att Arvids resa kan komma att leda högre än division 1 vad det lider.

I Mimers denna lördag var det drygt 150 betalande och en knippe ungdomslag på plats.
Ungdomarna var med på ett organiserat inspring och viftade med flaggor matchen igenom.
I halvtid sprang de tillsammans med andra barn in och lekte handboll på planen.
Tillsammans med spelare som ville hålla igång under halvtidsvilan, fick de springa av sig och skjuta på riktiga målvakter och försöka passa en klisterboll till en och annan a-lagsspelare.
Jag tycker det är underbart och kan minnas tillbaka till när jag själv var i den åldern.

Det är kring riktiga föreningar som dylika scener står att finna.
Det är detta som går att sälja och öka omsättningen kring handbollen på.
Att själv nån gång spela i ett a-lag, där ideella och sponsorer backar upp skapar en stolthet.
En stolthet ingen känner i ett farmarlag.
I farmarlaget är man generellt bara intressant så länge klubben tror att man kan nå a-laget.
När a-lagstränaren inte längre tror på en spelare är det kört för denne.
Detta vet spelarna.

När den oönskade spelaren därefter söker sig vidare sitter en prislapp på hen, ett utbildningsbidrag som vissa klubbar inte har råd att betala.
Spelaren tvingas då att sluta spela mot sin vilja.
Spelaren blir bitter på handboll och en dålig ambassadör för sporten.
Engagerar sig inte heller som ledare, funktionär eller publik.

Farmarlagen innebär en köttkvarn som maler ner spelare, dödar intresse och minskar antalet utövare i en jakt på att slipa fram några enstaka diamanter.

För mig är sambandet uppenbart och jag har tränat såväl a-lag, farmarlag och ungdomslag.
Jag tror mig ha viss förståelse för hur det fungerar, men jag förstår inte riktigt hur folk inte ser det jag ser. Är jag verkligen ensam om denna uppfattning?

Att elitlagen vill ha denna köttkvarn, den kan jag förstå.
Kan man plocka upp ett par spelare underifrån då och då så sparar man pengar.
Man sänder också en signal till sponsorerna att man satsar på de egna.
Att SHF vill ha farmarklubbar går också att förstå, eftersom antalet föreningar påverkar stödet från Riksidrottsförbundet.
Att de inte är riktiga föreningar ser man med skicklighet mellan fingrarna på.

Elitklubbar, breddklubbar och förbund behöver tillsammans gå från ord till handling.
Man kan inte med ena handen säga ’så många som möjligt, så länge som möjligt’ och med andra handen låta denna köttkvarn fortsätta mala ner spelare efter spelare och döda intresset för sporten. Förbundet kan inte bara lyssna på elitklubbarnas önskemål, när resultatet är samma år efter år. Förbundet behöver ta in hur klubbarna i Allsvenskan, Division 1 och division 2 har det. Hur spelarna som hamnar i detta har det. De kan inte fortsätta med detta och förvänta sig ett annat resultat än det som var i snart 30 år.

Hur kan ens SHF genomföra en Div 1-serie där lagen spelar med olika förutsättningar?
Där framtida elitklubbar urholkas för att rädda klubbarna högst upp.
För mig är det obegripligt, kanske är jag trög.

Tror någon att det är lättare att sälja in sporten till sponsorer och locka publik till handbollen med farmarlag än med riktiga klubbar?

Titta i Hörby. Där betyder Lågan något i byn.
Desamma i Vinslöv, Lödde, Åhus, Anderstorp, Kärra, Kungälv eller Warta.
Titta på RIK, Kropps, Skånela, Lugi, H43, Varberg, Aranäs, Torslanda, IFK Ystad, Tumba, Tyresö, Drott eller Enköping.
Titta på lagen i div 1 norra.

Finns det någon människa i vårt avlånga land som tror att det är lättare att sälja in spons till farmarlagen än till lagen ovan. Lättare att locka publik till farmarlagen?
Eller att väcka ett lokalt engagemang kring farmarlagen?
Få media att skriva mer om den lokala handbollen?

Jag har skrivit detta förut men gör det igen.

I div 1 södra finns idag fem farmarlag och i div 2 södra finns det 7 stycken.
Dessa tolv kan med enkla medel bilda en utvecklingsserie redan i höst.

Så.

Ta bort utbildningsbidraget när spelare går neråt i seriesystemet.
Ge 12 riktiga klubbar chansen i division 1.
12 klubbar som kämpar med allt de har för att kanske gå upp, försöka hänga kvar och undvika nedflyttning. 12 klubbar som försöker hitta sponsorer, skapa lokalt medialt intresse och som anstränger sig för att rekrytera publik.
Då får handbollen förutsättningar att växa och fler riktiga klubbar kan bildas.

Jag vet att det jobbas på motioner runt om i distrikten på att farmarlagen skall bort ur div 1.
Jag vet att förbundsfolk försöker förklara vinsterna med farmarlag.
Att klubbarna under eliten inte har råd med division 1.

De saknar organisation och förutsättningar säger de.

Om förbundet vill ha fler starka klubbar så behöver de bifalla dessa motioner.
Annars blir klubbarna färre och omsättningen i klubbarna lägre.
Så har det nämligen sett ut ända sedan millennieskiftet.
Gör något nu, innan det är försent.
Engagera er!

Ps. Dagens artist är för övrigt John Hiatt 73 år gammal. En artist som var den som jag lyssnade mest på under 2025, enligt Spotify Wrapped. John i Hatten har gett ut plattor i över 50 år, drygt 25 stycken och åkt karusell i livet. Framgångar har blandats av år med missbruk, vilket påverkat karriären.
Comebacken på slutet av 80-talet var en otroligt stark period med flera fina vax.
Lyssna på Bring the family och Slow Turning. På 90-talet Perfectly good guitar, Little Head och detta milleniums Crossing Muddy Waters, Master of Disaster, Dirty Jeans and Mudslide Hymns eller Terms of my Surrender för att nämna några få.
Jag har haft förmånen att se honom live mer än en handfull gånger och det är jag väldigt glad för. Ds

Roganovic friad & Vedelsbø fälld – varför finns egentligen blåa kort?