Mesut Meral om BK Olympics succéstart på säsongen

Det händer någonting intressant i Malmö-fotbollen just nu.
BK Olympic har tagit rollen som nummer två i staden, är som nykomlingar obesegrade efter tio omgångar i Ettan Södra – och vid rodret står en en ung, relativt okänd nyskåning med unika förutsättningar.
– Jag hatar att förlora matcher mer än jag älskar att vinna dem. Den mentaliteten försöker jag få över till mina spelare, säger Mesut Meral.

5-5-0 på tio matcher och en fjärdeplats med en match mindre spelad.
BK Olympics start på Ettan Södra har slagit de flesta med häpnad. Vid rodret står en gammal bilförsäljare som fått chansen att jobba heltid med fotboll – och sätter en helt ny kultur i Bollklubben från Lindängen.
Men vi tar det från början.
Mesut Merals familj, kurder från Turkiet, kom till Sverige och Älvdalen i Mora kommun 1991. Under uppväxten i Dalarna bildade en syssling fotbollsklubben Dalkurd. 17 år gammal var han med i det division sex-lag som startades upp och som han sedan skulle följa hela vägen upp i Allsvenskan, i olika roller.
– Som fotbollsspelare var jag… ganska dålig. Eller jättedålig. Men jag älskade sporten och ställde hela tiden frågor. Jag var en tänkare och en dryg spelare. Nivåmässigt var jag för bra för division fem, men för dålig för division fyra och hakade på som spelare upp till division tre. Sedan blev det tränarrollen.
Första tränaruppdraget var Dalkurds juniorlag och 2005 slussades Mesut in i seniortruppens ledarteam.
– Dalkurd blev kända för att sparka tränare i tät följd och få många nya ansikten från en säsong till en annan. Jag fick uppleva det komplexa i fotbollen vilket var jobbigt – men lärorikt.
Vi har säkert båda funderat på samma fråga. Vad hade hänt om Dalkurd haft det långsiktiga tänket och arbetat med med kontinuitet?
– Klubben hade något stort på gång när vi gick upp till Allsvenskan. Hade vi haft kvar tryggheten i Borlänge, trygghet är viktigt för fotbollsspelare, då tror jag Dalkurd hade varit ett Allsvenskt lag än idag. Istället fick klubben flytta existens och matcher till Gävle respektive Uppsala och nu har de varit nere i Ettan och vänt.
2018 åkte Dalkurd ur Allsvenskan. Det kunde också ha blivit Mesut Merals sorti från fotbollen.
– Efter att allt gått åt helvete 2018, då jag var assisterande coach i Allsvenskan, höll jag på att sluta med fotbollen. Jag hade ett jobb som bilförsäljare på Volvo som funkade bra.
Då ringde telefonen.
Det var Andreas Brännström (idag tränare i Mjällby) som varit Mesuts mentor sedan 2009. ”Brännan” övertalade honom att fortsätta med fotbollen. Främst med scouting till tränarkollegor, sedan en sväng som assisterande tränare i Jönköpings Södra inför 2020 och därefter Dalkurd igen.
Hur hamnade du i Skåne och BK Olympic?
– Jag hade hjälpt kollegor med en del scouting och i samband med en övergång fick jag ett samtal från Olympic. Det var någonting helt nytt för mig. Skåne var okänd mark och även om jag visste om att det fanns potential så var det någonting nytt och spännande.

Att Mesut Meral slutligen hamnade i Olympic berodde på flera olika saker.
Dels lockade det då nystartade samarbetet med Malmö FF.
Dels fanns det en ung och talangfull grupp fotbollsspelare och en klubb med ambitioner.
Dels erbjöds han en roll som tränare på heltid. En förutsättning som de flesta Ettan–klubbar inte kan matcha. Åtminstone inte en nykomling som aldrig varit i Ettan tidigare.
– Olympic har en väldigt intressant sits. De har Skandinaviens största klubb på ena sidan och en fantastisk egen akademi på andra sidan. Ettan är den perfekta skådeplatsen för ändamålet.
Eller, ja, nästan intill perfekta. För även om Ettan är ”Talangernas liga” så är det också en liga som ställer stora krav på spelarnas dedikation. Träna lika mycket som elitspelare i Allsvenskan – men få ett busskort i lön och jobba eller ta studielån för att kunna pröjsa hyran.
– Det gör ont i själen att se spelarnas lönespecar. Jag tror att vi tränar mer än många elitlag, men de spelar för minimilön. Samtidigt säger det något; att spelarna är beredda att göra vad som krävs för att ta steget till nästa nivå. BK Olympic ska etablera sig på hög nivå och samtidigt slussa spelare vidare till elitnivå i en strid ström.

Hur lägger du upp det som heltidsanställd tränare och vilka effekter ser du i detaljer i spelet?
– För det första är jag är oerhört tacksam för möjligheten. Vi drömmer stort och är ödmjuka inför uppgiften. Jag har hållit på med fotboll i 17 år, men det är först på senare tid jag kunnat vara heltidsanställd. På den här nivån ingår mycket i titeln huvudtränare.
– En vanlig dag är jag uppe vid 07.30, har inbokade personliga möten med spelare eller klubbanslutna personer under förmiddagen och börjar sedan förbereda träningen. Jag klipper video på oss, på kommande motståndare, sköter träningen, har kontakt med media, styrelse, sponsorer, gruppen och gör mitt bästa för att vara en bra matchcoach.
Nu när du blivit varm i kläderna; hur ser du på BK Olympics samarbete med MFF?
– Det har blivit precis som jag hoppades att det skulle bli. När Malmö FF hjälper vår klubb med några spelare så är det första steget för att fotbollen i staden ska bli bättre. Glappet idag är alldeles för stort från MFF ner till ”nummer två”. Steget från MFF:s U19 upp till en Allsvensk toppklubb som spelar i Europa är oftast alldeles för stort. Då är Ettan Södra en perfekt plats att jobba vidare med de spelarna.
– Jag har haft förmånen att jobba mycket med Ettan Norra och nu ettan Södra. Det är verkligen talangernas serie. Jag kan köpa att vissa lag har en del hemvändare och några äldre gubbar, men varje år går många spelare uppåt i hierarkin från Ettan och det är väldigt kul att se.

Men om vi återknyter till hur du jobbar med laget utifrån perspektivet som heltidsanställd tränare. Hur lägger du upp helheten?
– Som jag varit inne på tidigare – vi tränar i paritet som ett lag i Allsvenskan eller Superettan. Sedan är en viktig detalj som jag tror gör skillnad att jag kan spendera mycket tid med mina spelare. Jag är alltid tillgänglig för dem och planerar in att ha personliga samtal med dem med jämna mellanrum. Sedan händer det alltid saker som påverkar dem som människor och fotbollsspelare och då finns jag ofta med.
En del tränare är noga med att det ska finnas en tydlig skiljelinje mellan professionell och personlog relation – andra beskriver sig som en bonuspappa till vissa spelare. Hur är du?
– Jag kommer mina spelare nära, men umgås inte med dem privat. Vi har en tidscykel på fem-sex veckor där jag alltid träffar varje individ enskilt minst en gång.
Meral förklarar vidare att han försökt sätta en ny, eller kanska snarare egen, träningskultur.
– Minst en timme innan träningen som startar klockan 16 ska alla vara på plats. Spelarna ska aktivera kroppen och förbereda sig optimalt innan de kliver innanför linjerna. Sedan är det tejpning här, omplåstring där, videoanalyser och annat. Jag försöker att bygga träningarna så professionellt som möjligt och ingen får åka hem innan klockan 18.

Efter tio omgångar är ni fortfarande obesegrade. Efter att ha sett delar av er försäsong var det inget jag, om ens någon, såg komma.
Förklara?
– Haha. Vi spelade åtta träningsmatcher, vann två, kryssade en och torska resten. Men jag såg ändå någonting.
Vadå?
– Det fanns en form och en tendens kring hur vi släppte mål och nästan skapade chanser. Det fanns en rädsla snarare än brist på kapacitet. Jag såg att det tidigt fanns potential och talang.
Såklart, det är ju en ung trupp?
– Talang har ingenting med ålder att göra. När jag fick chansen att utveckla deras inneboende kapacitet behövdes det inte mycket tid innan de själva var redo att jobba vidare med de roller som jag arbetar med.
På vilket sätt menar du att du jobbar med roller?
– Ta en spelare som säger att han är en ”tia”. Då pratar vi om vad han anser är en tias roll. Han kanske har sett klipp på Zidane och identifierar sig fotbollsmässigt i en sådan roll.
– Men titta på fotbollen idag. Det finns noll spelare som ser ut som Zidane. Tians roll ska klara åttans roll och någon ska klara sexans roll och så vidare. I en roll ska man inte ha positioner. I en roll ska man lösa olika uppgifter i olika skeenden.
Hur tränar man på det?
– Jag tränar aldrig elva mot elva på träning. Vissa gör det två gånger i veckan, men jag gör hellre övningar på mindre ytor och vill utsätta spelarna för jobbiga och trånga situationer där de själva får hitta lösningar. Ger jag en spelare en roll ska han hantera ganska många saker.
För strikta roller kan ibland hämna kreativiteten? Men jag tycker att Olympic varit väldigt kreativt som lag generellt?
– Frågan har dykt upp förr och jag förstår den. Lite förenklat kanske man kan säga att en roll ska innehålla två tredjedelar tydliga direktiv, men sista tredjedelen handlar om att spelarna ska vara sig själva. Man får aldrig hindra någon att drömma stort. När Hugo Bolin väljer att utmana och dribbla inåt i banan, mot Falkenberg av alla lag, istället för att spela bollen tryggt till lagkamrater bakåt i banan, så får han misslyckas. Nu blev det straff till oss och han har självförtroende att göra sådana saker.
– Men det är alltid en balans där det handlar om mer än en enskild spelare och tränaren. Om spelaren ifråga väljer att ta en risk och gör så att laget åker på en kontring, och sedan gör samma sak igen och laget åker på en ny kontring – hur reagerar medspelarna på att täcka upp om och om igen? Hur hanterar gruppen den situationen? Det är en känslig balans som jag måste läsa av, men också någonting som flyter på bra av sig själv om man har ett tight och fungerande kollektiv.

Som tränare är det en utmaning att hantera motgångar. En annan att hantera framgångar. Vilka utmaningar ser du att ni står inför efter den fina starten?
– Visst har starten varit bra, även om jag tycker att vi borde haft några poäng till…
Äsch, det säger 13 andra tränare i serien också?
– Jo, men jag tycker verkligen det hade varit rimligt och inte bara ett maxutdelningsscenario. Vår lägstanivå är hög, laget faller aldrig igenom och hungern har varit stor de flesta tio omgångarna. Nästa steg är att nå högre toppar. Att fortsätta orka att bli bättre. Att fortsätta orka göra samma saker. Det är nu det är det upp till bevis. Nu ska vi göra samma jobb varje dag och det blir en utmaning för både mig, spelare och klubben. Det är nu till omgång 20-21-22 som serien sätter sig.
Är det några speciella detaljer du är extra nöjd med?
– Vi är Ettans bästa lag på fasta situationer utan att många vet om det. Det är viktigt med tanke på att 25-33 procent av alla mål kommer på fasta situationer. Vi har brister som alla andra, som vi jobbar med, men jag hoppas att de andra inte upptäckt dem.
Vilka detaljer jobbar du mest med?
– Jag bryter ner matcher till små aktioner hela tiden, på så vis jag har upplevt många motgångar den här säsongen. Det kan vara saker som hur man positionerar sig för situation två och tre efter ett uppspel. Eller hur man hanterar en omställning hemåt där det gäller att vinkla kroppen rätt. Det är små små små grejer. I början var det många spelare som var outbildade för fotboll på elitnivå.
Avslutningsvis. Vad är det för personlig prägel du kan sätta på laget genom dina egna karaktärsdrag?
– Jag hatar att förlora matcher mer än jag älskar att vinna dem. Den mentaliteten försöker jag få över till mina spelare.