Vad står svensk handboll för? Är vi bara en hund i en diktators koppel?

– IHF får den president de förtjänar.
Orden var Jean Kaisers, efter att han 2009 utmanade Hassan Moustafa i presidentvalet.
Hans kandidatur var chanslös från början. Inte bara för att han förhindrades att ens prata med vissa delegationer och för att hans mikrofon stängdes av vid vissa tal, eller för att hans hotellrum var buggat.
Utan av det faktum att doktorn, domaren och diktatorn Hassan Moustafa (han är gammal spelare och domare) byggt en plattform som gör det direkt omöjligt att ta maken ifrån honom.

Anledningen är enkel. Det är bara enkel matematik egentligen.
IHF har 211 medlemsländer. Lika många som FIFA.
Skillnaden: Den stora majoriteten av dessa länder har ingen eller ytterst lite med handboll att göra. De är medlemmar. That’s it.
Min personliga favorit är Nauru. Ett av världens minsta länder sett till både invånare och yta. Arealmässigt är det 21 kvartatkilometer. Landet är så litet att det inte ens har en huvudstad. Ännu mindre har de en handbollshall. Ännu mindre ett handbollslag.
Men deras röst väger lika tungt, eller lätt, som Sveriges. One nation – one vote.

När Doktor Hassan blev president år 2000 fanns det 146 länder. Sedan tillkom det 69 på listan.
2015 gjorde den danska tidningen Politiken en större granskning av IHF:s dopade medlemslista. De kom fram till att 102 av 207 länder inte ens hade ett mästerskap. 76 av 207 länder hade en felaktig postboxadress. Flera länders webbplatser fungerade inte eller innehöll helt andra saker än handboll, som porr.
Lilleputtländerna hade ingen koppling till handboll alls. Men de är extremt viktiga. För doktorn. De är nämligen en garanterad röst på honom. Det är ju han som bjudit in dem och gett dem smulor till skillnad från ingenting alls.
Robert Doo, president i Papa Nya Guinea, ställde en relevant fråga:
– Man kan fråga sig om de inte borde introducerat oss för sporten innan vi släpptes in. Man kan säga att de satte vagnen framför hästen.
Summa summarum: det oproportionerligt stora antalet medlemsländer är anledningen till att Doktorn kan garantera sig fortsatt makt. Enbart därför. I förra valet var det inte ens någon försökte motkandidera. Eftersom det var lönlöst. Doktorn var det enda alternativet.

En av de som varit mest kritiska mot doktorn genom åren var en svensk. Christer Ahl. I 32 år hade han olika roller i IHF, inte minst som USA-representant.
– Presidenten är en envåldshärskare och handbollens internationella problem kan inte lösas förrän han röstas bort, sa han till GP innan han lämnade skeppet och fortsatte:
– Korruption och bristande ansvarsskyldighet är utbredd inom IHF med makt i händerna på en liten ickerepresentaiv minoritet som behåller makten genom förnekelse av demokrati och öppen debatt. Beslut fattas baserat på makt och politik snarare än förnuft och förtjänst. Jag är besviken på mig själv och flera kollegor för att vi inte agerat offentligt tidigare. Jag hoppades på förändring tidigare.
I samma veva lämnade Carin Nilsson Gren IHF (då ordförande i utvecklingskommittén).
– Etik och moral är viktigt för mig. I den kretsen är det inte populärt att ha en egen uppfattning. Alla som vågat ha en egen åsikt har fåt lämna.
Etik och moral förresten.
Det är inte orden Moustafa förknippas med. Inte när han fick 500 000 dollar i reseersättning utan att behöva redovisa kvitton. Inte när hans eget företag ”Sport Group” tog ut 602 000 euro i konsultavgifter till marknadsföringsföretaget Sportfive – som säljer IHF:s TV-avtal. Jag kan fortsätta, men det är tveksamt om det finns tillräckligt med internet för att hantera allt.

Hur som helst.
Nu har Doktorn valts till ny president i fyra år. Igen.
Det fanns alternativ. Chanslösa alternativ.
Slovenen Franc Bobinac, tysken Gerd Butzeck och nederländaren Tjark de Lange försökte. Men röstades ner av Nauru och de andra handbollsnationerna.
Hassan regerar som den diktator han är. Fruktad och för sporten direkt farlig. Handbollen får den president de förtjänar.

Sverige hade en röst. Och har fortsatt kvar Anna Rapp som kassör.
Så jag utgår från att Sverige röstade för att behålla diktator Hassan. Absurt nog.
Handbollskanalen ställde frågan: Varför?
SHF:s ordförande Fredrik Rapp, Annas fru, svarade:
– Vi berättar inte vika vi röstar på. Det brukar vi inte gå ut med och det kommer vi inte göra den här gången heller. Det beror på att vi vill kunna jobba med de som blev valda och även de som inte blev valda.
Läs det citatet en gång till och fråga dig själv sedan: Vad står svensk handboll för?
Alla ideella föräldrar, alla golvtorkare, alla sponsorer, alla spelare, alla tränare, alla sponsorer, all publik och alla barn. SHF representerar dem. Oss.
Men de kan inte tala om vad de röstar för. Vad det står för. Vad VI står för.
Var det taktiskt rtt? Vem bryr sig?
Smart? Vem vet?
Ryggradslöst? Snarare det. Och för mig handlar val om att stå upp för någonting.
Jag undrar vad topparna inom svensk handboll faktiskt arbetar för. Är det samma makt som berusat doktorn i 24, snart 28 år. Eller är det svensk handboll? Är vi bara en diktators små hundar som går i koppel dit vi blir ledda?
Jag antar att IHF får den president de förtjänar. Och att svensk handboll får de ledare de förtjänar. Men jag trodde att det var mer.

En stor utmaning för IHF är att bevara handbollen som en OS-gren.
Men inte enbart för att det är en så stark dominans från Europa. Det är till stor del för att handbollens centrala organ IHF är så ifrågasatt från IOK. För det har varit mängder med skandaler, korruptionsanklagelser och personer som avgått i protest – eller kastats ut -genom åren.
IOK har i tyska medier medier förklarat att handbollen riskerade att förlora sin OS-status inte på grund av att den var för europeisk – utan ”på grund av metoderna som IHF använder”.

Avslutningsvis vill jag framhålla Ola Selbys arbete med att belysa verkligheten i de här kulisserna.
Han har föredömlig satt ljus på den här högen med stinkande hundskit.
Läs här.