Den öppna sporten
Kontaktuppgifter:
Christoffer.ekmark@skanesport.se
Jag är inte uppväxt i handbollskretsar.
Har aldrig varit varit speciellt aktiv själv.
Är inte ”Tjeeenare” med alla som går omkring i ett par Hummelsbrallor (som ju alla handbollsnissar har).
Jag är/var mer insyltad i fotbollens värld egentligen, men när det av olika anledningar blev väldigt mycket handbollsbevakning för mig för några år sedan reagerade jag direkt på en sak.
Öppenheten.
Man kunde ringa lite när som helst. Fråga lite vad som helst. Få ärliga och uppriktiga svar, nyfikna motfrågor och pedagogiska förklaringar. Det fanns en allvarsamhet och en avslappnad självdistans på samma gång. Jag älskade det.
Landslaget, IFK Kristianstad, HK Björnen i Sjöbo – alla är okomplicerade att ha att göra med.
Innan och efter match är alla spelare och tränare tillgängliga. Ingen försöker mörka, tysta ner eller stå i vägen. Hela handbollsfamiljen har på något sätt bestämt sig för att hjälpas åt att sälja sporten.
Det började kanske så smått när Ekvall satte sig på bänken under landslagsmatcher – och den öppenheten har garanterat hjälpt sporten. Att man enligt uppgifter ska spela en finslipande träningsmatch “stängd för media” i OS-byn måste vara extremt sällsynt. Visserligen sades den typen av match vara stängd för media även under London-OS, men likväl kunde reportrar sätta sig på läktaren och titta utan att någon brydde sig.
Inom fotbollen (och i vissa fall ishockeyn) är det annorlunda. Sällan skyddad verkstad, men spelarna är ofta väldigt försiktiga i sina uttalanden och klubbarna väljer sina tillfällen när media kan träffa dem.
Svenska landslaget är en katastrof och Lasse Richt måste vara en av de mest inkompetenta människor på en tjänst någonsin inom svensk fotboll.
Även elitklubbarna kan vara svårflörtade ibland.
Ändå är det en öppen och trevlig stämning. I MFF går det att ta ett snack med vem som helst i laget några dagar innan en Champions League-match. ”Jag vill snacka med Mackan” säger man till informationschefen – som en stund senare beordrat ut Mackan till oss ”gamar”.
Därför blir jag smått förbannad när Helsingborgs IF börjar gå motsatt riktning.
Senast idag fick Helsingborgs Dagblad nobben när de ville prata med spelare efter träningen. Klubben valde själv ut EN representant från truppen som fick uttala sig. Sjukgymnasten.
Jag hoppas innerligen att HIF:s ledning och de som fattat beslutet att ”stänga in” truppen snarast vaknar upp ur sin Nordkoreadvala. Men tydligen begriper klubben inte att utan publicitet så kommer den nya fina läktaren att gapa tom.
Ålahuen!
***
Det rasslar till en hel del i in- och utkorgen i de skånska handbollsklubbarna. En värvning som jag reagerade lite extra på var Adrian Brljevic till – Vinslöv. Den vänsterhänte 20-åringen lämnar Karlskrona i Handbollsligan (det heter ju inte elitserien längre) och blir en avgörande pjäs i huruvida Vinslöv kan ta sig tillbaka till Allsvenskan igen. Handbollsfebern i det lilla samhället mellan Hässleholm och Kristianstad steg verkligen under lagets säsong i den näst högsta serien. Och gör att handbollshysterin i nordost sakta men säkert sprider sig mer inåt i landet.
***
OS-handbollen drar strax igång och det ska bli väldigt kul att följa de skånska deltagarna. Varken herrar eller damer räknas dock på förhand in bland topp sex-nationerna som förväntas slåss om medaljerna.
Personligen tror jag att Sveriges herrar har störst chans att överraska, åtminstone om Jim Gottfridsson spelar på sitt absoluta max.
På damsidan har jag fortfarande lite svårt att acceptera att Loui Sand ska spela ensam vänstersexa. Men har man spelat med förbundskapten Signell i Sävehof i en halv evighet så är det inte konstigt att man har förtroende – och någonstans var ju Signell tvungen att kapa i truppen.