MFF fick precis vad laget behövde
Det här var givetvis exakt vad MFF behövde efter det misslyckade Champions League-kvalet.
Ja faktiskt överhuvudtaget.
En seger var bra. En säker seger var perfekt.
Matchen mot Jönköping Södra ingick i den 16:e omgången och serien vände. Senaste gången MFF vann med mer än ett måls marginal i Allsvenskan var i omgång tre, den 16 april. Med 3-0 mot Halmstads BK. Borta. Senaste gången hemma på Swedbank stadion var i omgången före, 2-0 mot GIF Sundsvall.
Efter det har MFF varit bäst i Allsvenskan. Men ofta så ineffektivt att supportrarna fått andas i en påse.
Nu blev det 2-0!
När alla toppkonkurrenterna satt och hoppades att den bittra förlusten mot Vardar och den tuffa resan från Makedonien – J Södra fick vila och träna hela veckan – skulle sätta negativa spår. Och när utdelningen dessutom dröjde till AC:s 1-0 i den 67 minuten.
Den första halvleken såg annars ut som så ofta förr, en intensiv MFF-press, massor med lägen och chanser. Men ändå inte riktigt som tidigare. Plötsligt var det färre ta i så att man nästan kräktes-avslut och inte så många utanför. Av tio avslut första 45 prickade sju mål. Förbättringen fanns alltså redan där, trots suckarna över nollan. Sista 45 fortsatte Malmö FF att trycka på, bortsett från ett par inledande minuter då spelet inte ville sätta sig.Elva avslut, sex på mål, två i mål och ett i ribban var dessutom ännu bättre siffror efter paus.
Försvarsspelet satt där också. MFF var aldrig hotat. Med Andreas Vindheim och Anton Tinnerholm på kanterna blev det betydligt bättre. För mig var Vindheim till och med matchens lirare. Offensiv, bollsäker och nyttig och när han blev trött sista tio minuterna kunde J Södra ändå inte hota eftersom MFF spelade av och dödade matchen på ett sätt de definitivt inte skämt bort publiken med tidigare under säsongen. Med tanke på insatsen Franz Brorsson gjorde i Strumica måste han hyllas för sättet han kom igen på bara ett par dagar senare. Och Lasse Nielsen var stabil, vågade gå upp i banan och levde upp till kaptensbindeln.
MFF:s höga press gav dessutom utdelning både framåt och bakåt.
De närmaste fyra matcherna möter MFF tre bottenlag plus Djurgården. Tio eller nio poäng på dem och den här Allsvenskan kan avgöras tidigt!
Många andra i MFF var värda att hylla.
Jag väljer att plocka fram inhopparna. Alla tre.
Markus Rosenberg fick spela 45 minuter, säkert fler än det var tänkt. Men MFF är alltid ett bättre lag med än utan Rosenberg.
Magnus Wolff Eikrem stod för den största individuella prestationen när han knorrade in frisparken till 2-0. Han är en briljant spelare att ha som sparkapital på bänken. Eftersom han dessutom bevisligen är som bäst på konstgräs och gör väldigt många poäng på det underlaget känns det rätt givet att överväga att låta honom starta på lördag borta mot GIF Sundsvall. Trots att både Osar Lewicki och Erdal Rakip är tillbaka i laget då efter sina avstängningar.
Eikrem är givetvis också värd all beundran för sättet han hanterat och fortsätter att hantera situationen att ha hamnat utanför startelvan. Aldrig ett uns gnäll. Alltid ett proffs. På sätt och vis kan jag bli lika imponerad av det som över hans poängsäsong ifjor.
Samuel Adrian fick göra sin allsvenska debut och vågade direkt söka boll. Nu fick han rätt lätta sex minuter plus tillägg eftersom MFF var så bra på att hålla i bollen och spela av. Men han deltog på ett alldeles utmärkt vis i bollhållandet. För MFF var det en match att städa av. För honom ett minne för livet. Stort beröm åt Magnus Pehrsson som bytte in honom.
Naturligtvis går det heller inte att glömma bort AC. Anders Christiansen gjorde ett mål och prickade ribban med en frispark från dålig vinkel. Ett rätt hyfsat dagsverke…
Jönköping Södra var bra i organisationen, annars hade MFF vunnit med mycket mer och hade en mycket duktig målvakt i Anton Cajtoft. Han räddade länge laget kvar i matchen. Framåt var man helt ofarligt. Jönköping Södra lever farligt i bottenstriden. Organisationen räcker till att undvika storförlust mot ett lag som MFF och att spela jämnt och ha chansen mot ett par andra. Men att vinna tillräckligt mycket?
På det sättet var det faktiskt en rätt tacksam match för MFF att hitta rytmen igen i.
För övrigt älskade jag den stora Todde-flaggan på ståplats.
Missade ni förresten min långa intervju med Håkan Jeppsson, där MFF-ordföranden verkligen tog sig tid att svara och göra det utförligt, kan ni läsa den här.