Resa genom Bosse Nilssons karriär: Från Tjörnarp till Henke, Laban, Zlatan, Mjällby och Hodgson

Skånesport var på plats när Bosse Nilsson gästade IFK Hässleholms Fotbollskafé. Under en dryg timme bjöds det på anekdoter från ett långt liv i fotbollen – HIF, MFF, Mjällby, landslaget, Bahrain, Kina och – så klart – IFK Hässleholm.

Foto: Lennart Månsson och Bildbyrån

Fakta/Bosse Nilsson:

Född: 18 augusti 1944 i Tjörnarp
Spelarkarriär: I unga år i Tjörnarps BoIF, Sösdala IF, på seniornivå främst i IFK Hässleholm, men även en sejour i Djurgårdens IF hanns med.
Tränar/ledarkarriär: IFK Hässleholm (1974-78), Mjällby AIF (1979-80), Sveriges landslag (assisterande tränare 1980-85), GAIS (1981), IFK Hässleholm (1982-85), Vilans BoIF (1986), Helsingborgs IF (1987-94), Silkeborg IF (1994), Al Tawoon (1995), West Riffa (1996), Degerfors IF (1997), Chengdu Blades (1998), West Riffa (1999), Malmö FF (lagledare, 2000-06), Helsingborgs IF (sportchef 2006-07, tränare 2008-09), IFK Hässleholm (2012-13)

En kväll i Hässleholm

IFK Hässleholms Fotbollskafé. Få gäster på talarkvällarna i klubbstugan vid Österås IP är väl mer IFK Hässleholm än Bo Nilsson från Tjörnarp.
Spelare, tränare, eldsjäl. Hans relation till den svartgula föreningen är inne på sitt åtminstone sjunde decennium.
Skärmen bakom den idag 80-årige Nilsson och moderatorn Håcan Nilsson pryds av ett fotografi på honom som assisterande förbundskapten, tillsammans med Lars ”Laban” Arneson.
Tillsammans ledde de landslaget under den första halvan av 80-talet.
– Vi hade en liknande syn på fotboll. Västtyskland, passningsorienterat, markeringsspel. MFF spelar som tyskarna gjorde då, nu, säger Nilsson på scenen.

I folkminnet är väl 80-talets landslag mest förknippat med förlusten mot Tjeckoslovakien i VM-kvalet 1985 och en missad VM-plats i Mexiko-86 som redan var inräknad när Portugal skrällvann mot Västtyskland och gick förbi Sverige. I alla fall för oss som inte var med då.
– Vi hade ett fantastiskt landslag då. Vi blev bättre och bättre. Vi slog Italien med 3–0 i Napoli, minns Nilsson och räknar upp en elva med spelare som en ung Thomas Ravelli, Peter Larsson, Glenn Hysén, Glenn Strömberg, Robert Prytz och Torbjörn Nilsson, som gjorde comeback i landslaget 1984.

Landslagsstaben var inte riktigt lika stor som dagens. Den bestod av ”Laban”, Bosse och en sekreterare.
Moderator Håcan Nilsson frågar om Laban Arnesons stormiga relation med den svenska sportpressen.
– Laban var väldigt seriös och kunnig och retade sig på att folk inte förstod spelsättet, säger Nilsson.

Tiden i landslaget är en av många tidsperioder och ämnen som hinns med under den drygt timmeslånga talarkvällen.
Håcan Nilsson hoppar kvickt mellan ämnena. När vi är inne på landslagstiden har vi redan avhandlat de tidiga åren, då han kallades ”Il Professore” i Tjörnarps IF, valde att utbilda sig till idrottslärare istället för läkare och framgångarna med IFK Hässleholm i näst högsta serien på 70-talet.

Samt Mjällby. Bosse Nilsson var tränaren som tog den klubben upp till Allsvenskan för första gången, 1979.
– Vi hade ett lag med elva spelare födda och uppvuxna Listerlandet. Det är fantastiskt, säger han.
– När vi vann serien och gick upp i Allsvenskan fick man klart för sig att det var inte omöjligt att vara i Allsvenskan ute på Lister.
Han berättar om hur näringslivsprofilen Kurt-Johnny Johansson tog över som ordförande.
– Ni gjorde något som var tabu i svensk fotboll, säger Håcan Nilsson och åsyftar det faktum att man försökte värva spelare från allsvenska konkurrenter.

Bosse Nilsson berättar om hur Kurt-Johnny Johansson inför första året i Allsvenskan helt enkelt frågade honom om vilka spelare han ville ha.
Svaret blev Thom Åhlund och Sten-Ove ”Putte” Ramberg från Hammarby.
– Kurt-Johnny flög till Bromma och stämde möte med dem. De var intresserade, berättar han.
De poserade för bilder i pressen – men övergångar mellan svenska klubbar var alltså inte något vanligt vid den här tiden.
– Två dagar senare ringde de och sa att ”vi måste backa ur”. Då hade man bombarderat deras lägenhetsdörrar med färg och spray och märken efter yxor. Så de vågade inte lämna Hammarby.

På annat sätt gick man bet på IFK Sundsvalls stjärna Bo Börjesson, som brast i tårar när han skulle berätta för lagkamraterna att han lämna för Mjällby.
– Så han ringde och sa att han inte kunde komma.
Mjällby utmanade den rådande ordningen så pass mycket att Öster ville utesluta laget ur Allsvenskan då man försökte få hem den tidigare Öster-stjärnan Anders Linderoth från Olympique Marseille.

Linderoth kom till MAIF, men lagets första allsvenska säsong blev bara ettårig. Mycket tack vare att danske stjärnan Flemming Pehrsson, årets spelare i Sverige 1979, skadade korsbandet nio minuter in i premiären mot Kalmar.
På den matchen sattes alla tiders publikrekord på Strandvallen. Bosse Nilsson hävdar att över 12000 åskådare var på plats. Den officiella publiksiffran var 8438.
– Det var breda insläpp, säger han.

Vidare till Helsingborgs IF och den tränarsejour som kanske är Nilssons mest välkända.
Efter den ovan nämnda VM-missen hade Nilsson inget elittränarjobb 1986. Han jobbade som idrottslärare och tränade Vilan i Division 4 (där togs en av hans åtta seriesegrar).
Samtidigt åkte HIF ur den näst högsta serien, dåvarande Division 2. Klubben hade då sparkat en annan Hässleholmsprofil, Rolf Svensson, från tränaruppdraget.
Det fanns en jordmån för kontinuitet. Bosse Nilsson tog över – och skulle bli den person som suttit på tränaruppdraget i HIF under längst tid någonsin (tio år).

– Vi började om i tredjedivisionen. Då fick man lite tid på sig. Det gick inte bra i början. Vi förlorade fyra matcher och hade ett möte med HIF-vännerna. De hade bjudit in Roy Hodgson och de sa till honom att ”nu får du lära den lille göingen hur vi ska bli bättre på fotboll”, minns Bosse Nilsson och citerar Hodgson på hans svengelska dialekt:
– ”Jag kom till Örebro och det gick inte så bra. Efter fyra omgångar låg vi i botten. Sedan blev det bättre, vi blev trea det året och andra året vann vi serien. Det är bara att ha tålamod! Du kan inte ändra på vad fansen säger. Du måste tro på det du gör!”.
Det var Hodgsons budskap och i HIF fick Bosse Nilsson vara med om något liknande.
HIF tog sig ur bottenträsket den där säsongen, 1987. Steg för steg la han grunden för något bättre. 1992 blev säsongen då HIF tog sig tillbaka till Allsvenskan efter 24 år i lägre divisioner.
– Du lär väl vara odödlig i Helsingborg, säger utfrågare Håcan Nilsson.
– Än så länge, svarar Bosse.

Uppflyttningen gjordes med ett anfallspar som måste sägas vara ett av de vassaste som någonsin spelat ihop i en svensk klubb – trots att laget alltså inte ens spelade i högsta serien: Mats Magnusson och Henrik Larsson.
– Mats var Högaborgare och på den tiden var Högaborg och HIF inte såta vänner. Han gick till Malmö FF när han var 16 år, berättar Nilsson om den unge Magnusson, som uppfattades som kaxig och högljudd.
– Så det var rätt kontroversiellt att ta hem honom till Helsingborg.

Detta trots att Magnusson, när han anslöt som 28-åring våren 1992, bevisat sig som en världsanfallare. Vad sägs exempelvis om hans 33 mål på 31 matcher för Benfica säsongen 89/90?
– Han överbevisade alla. Han kunde spela med lugn och ro, han kunde ta emot bollarna, han var stor och stark, han hade passningsspel i bägge fötterna, en buse i luften. Han var riktigt, riktigt, bra, säger Nilsson, som menar att Magnusson till och med var bättre i HIF än när han hade honom i landslaget några år tidigare.
– Bättre än vad jag någonsin sett honom tidigare, fastslår Nilsson om sin anfallare.
Tillsammans gjorde Magnusson och Larsson 2,25 mål per matcher 1992!

Över till Malmö FF. 1999 blev Bosse Nilsson erbjuden tränaruppdraget i den klubben, efter degraderingen till Superettan.
Då hade Nilsson precis kommit hem från tränaruppdrag i Bahrain och Kina och var inte redo att direkt hoppa på ett nytt huvudtränaruppdrag.
– ”Du ska vara tränare”, citerar han MFF:s sportchef Hasse Borg.
– ”Jag är inte intresserad”, blev svaret.
– ”Du får 50000”, bjöd Borg.
När Nilsson tackade nej höjdes budet.
– ”Du får 20000 till”.
Bosse Nilsson stod på sig och blev till istället scout för MFF.
– Det svider lite grand att jag inte tog möjligheten, säger han nu.

Nilsson berättar även om ett drag från Michael Andersson som han tror kan ha påverkat Zlatan Ibrahimovic inställning till MFF negativt.
I den näst sista matchen innan Ibrahimovic flytt till Ajax sommaren 2001, bars han ut på bår skadad från derbyt mot HIF.
Han kunde därmed inte vara med i den sista matchen, mot Halmstad borta.
– Då bad Hasse Borg, som annars inte la sig i laguttagningarna, ”Micke” att ha med Zlatan på bänken som avbytare: ”Låt honom komma in på planen när det är en minut kvar så han kan tacka fansen i slutet av matchen”, citerar Nilsson sportchefen.
Men så blev det alltså inte.

Kvällen rullar vidare.
Vi får höra om Bosse Nilsson personliga tro, festande saudier i Bahrain, pennalistiska och våldsamma tränare i Kina (en metod som inte givit landet någon fotbollsframgång, konstaterar Nilsson), beröm till FC Nordsjællands Jens Olsen och matcher i unga år mot KG Hammar (”en buse på planen”).
Håcan Nilssons avslutningsord får summera 70 minuters resa genom åtta decenniers fotboll.
– Fotbollsikonen Bosse Nilsson – tack så mycket!

I nästa upplaga av IFK Hässleholms Fotbollskafé, torsdagen den 22 maj, gästar tidigare landslagsläkaren Jan Ekstrand. Läs mer på IFK Hässleholms hemsida.

Foto: Lennart Månsson, samt Bildbyrån

Landslagsmannen och Blåvitt-profilen ska spela avskedsmatch med Ekets GoIF: ”Väldigt speciellt”