Claes krönika: ”Förbjud alla föräldrar nu!!”

Jag har med stort intresse följt debatten i spåren av Handbollskanalen artikelserie om föräldrars påverkan i idrotten. Kloka inspel har kommit från Andreas Stockenberg, Martin Boqvist, Mattias Bejbom, Alexandra Larsson mfl.
Efter ett liv inom idrotten kan jag känna igen mig i samtligas resonemang.
Därav ’clickbait’ i rubriken.
Min uppfattning är nämligen att alla har rätt, eller fel, lite beroende på ingångsvinkel.

I ett försök att förklara mig kommer här ett litet utvik om den verklighet jag har upplevt som spelare, tränare och förälder under mina 50 år i handbollen.
Håll tillgodo.

Jag började spela handboll 1975.
I Uddevalla Handbollsklubb, ’Klubba’.
Då var det lördagar kl 10.00-12,00 på Östraboskolan som gällde.
Under ledning av Ragnar Johansson. En bra ledare.
Det var en fantastisk klubb att växa upp i, både som spelare och människa.
Det gav mig vänner för livet.
Det hela utvecklades med åren till ett större omfång i tid. Cirka kl 9-15!
Träning, lek och äventyr blandades i de två hallarna och i korridorerna.
Det innefattade handboll, innefotboll, volleyboll, basket och andra idrotter.
När vi var ensamma provades jage i korridorerna, eller olika friidrottsgrenar.
Nån gång fnissade vi oskyldigt till nakenhöjdhopp, eller att åka kana i duschen.
En gång slog någon huvudet i en vägg, med stort blodvite som följd.
Resultatet blev att plastmattan i duschen byttes ut mot en som man inte kunde glida på. Man fick skrubbsår. Det var en sorgens dag, som jag minns det.
En kalldusch.

På 70-talet var vi tuffa, närmast knallhårda. Som granit.
Föräldrar sågs inte till. Vi grabbar ville inte ha dem där på match.
Det ansågs pinsamt. På bortamatcherna krävdes ibland att föräldrar ställde upp och körde.
På så sätt visste man att lagkamraterna hade föräldrar, men inte mer än så.
Att någons förälder skulle dyka upp på en träning fanns inte på kartan.
Det hade ansett skämmigt och man hade fått en töntstämpel på sig.
Man fick sköta sin idrott på egen hand. Sådan var tidsandan.

För drygt 40 år sedan, på 80-talet, tog nämnde Ragnar mig åt sidan för ett snack.
Han såg ett ledarämne i mig och han ville att jag, som förstaårssenior, parallellt skulle träna juniorlaget. Ett lag som spelade i Göteborgsserien och i Junior-SM.
Vi var ett hyfsat lag i en åldersklass där Tyresös -66 och Heims -67 tillhörde landets bästa.
Tror vi åkte ur i steg 3 eller liknande, minns inte riktigt.
När jag tänker tillbaka minns jag inte ifall någon av grabbarna hade nån förälder alls.
Själv hade jag som 19-åring inte ens en lagledare.
Sådan var tidsandan.

På slutet av 80-talet tränade jag ett yngre lag, tillsammans med en av våra kändaste handbollstränares pappa. Tillsammans med Per-Olof Johansson utvecklade jag mitt ledarskap.
Han var ju både förälder och vuxen.
Andra föräldrar har jag inget minne av.
Möjligen en mamma som jobbade på posten.

I början på 90-talet var det dags att jobba med ett nytt lag.
Tillsammans med Hasse Carlsson jobbade vi med ett riktigt lovande gäng.
De stod sig bra i nationell konkurrens.
Mina tidigare tränare Anders ’Melker’ Antonsson och Åke Svanström hade också format mig kring ledarskap och taktik. Vi drev på pojkarna ganska hårt.
Det var inte alltid så lätt med föräldrar som ville närvara, så jag tog ett möte med några av dem. Åk och handla, gå på bio eller ta en fika, så tar jag hand om grabbarna.
Det föll väl ut.
När det vankades match var det lätt att få föräldrar att ställa upp.
Var det bortamatch så hade fantastiska föräldrar med mat så det räckte till alla.
De var en stor tillgång

När jag sedan tränade ungdomar igen nånstans runt 2010, hade jag själv blivit förälder.
Och någonting hade hänt. Plötsligt var det 20 föräldrar som följde träningen och skjutsade barnen till och från. Föräldrar som hade så bråttom att grabbarna inte ens fick duscha tillsammans efter träningen. Det blev ånyo ett föräldramöte, där jag fick be föräldrarna att tillåta gemensam omklädning och dusch. 15 minuter i omklädningsrummet efter träning fick bli en obligatorisk del av träningen.
Föräldraengagemanget var enormt.
Oavsett var i Sverige vi spelade så var föräldrar på plats, nästan alltid minst en förälder per spelare. Det var fantastiskt.
En förälder fick faktiskt träningspris, då han hade högre närvaro än någon av spelarna.

Samtidigt utsattes ledarskapet för nya påfrestningar.
Föräldrarna ansåg nämligen att de verkligen kunde detta med handboll.
De hade starka synpunkter om allting.
Det kunde gälla laguttagning, speltid, eller vilken position deras barn spelade på.
Vi hade en stor kull att jobba med och vi spelade i flera serier och deltog frekvent i cuper.
Laget skulle ibland delas upp i två eller tre.
Minuten efter att jag hade lagt ut lagen, började föräldrar höra av sig.
Är det inte bättre att min son spelar med ett av de andra lagen.
Det blir lättare med skjuts och de är ju kompisar på fritiden och så.
Varför skall min son spela med de sämre laget osv osv osv?
Det blev närmast ångestladdat att lägga ut lagen, för det gav ett gigantiskt merjobb.

Till saken hör att jag och de andra ledarna hade våra egna barn i truppen.
Så våra barn fick sällan spela ihop när de var yngre, något som de gärna ville.
När de fick göra det för första gången, vann vi turneringen.
Det föll inte i god jord hos vissa.
Nya möten och långa diskussioner.
Svåra avväganden och ofta utmanade samtal.

Jag har alltid försökt leva efter devisen att den verksamhet som jag håller på med, skall tåla att Uppdrag Granskning kommer på besök. Att man skall kunna ta tuffa beslut och stå för dem. Man skall kunna förklara framför en mikrofon, på vilka grunder man har fattat sitt beslut. Min devis är krävande. Att alltid vara tillgänglig för frågor, motiveringar och konstruktiv kritik tar tid. Och energi. Och att vara tränare på 2010-talet stod i bjärt kontrast mot att vara tränare på 1900-talet.
Någon förälder kunde vara förbannad för att vi torskade med ett mål, delvis beroende på att alla fick spela. Någon annan hyllade att alla fick chansen att vara med.
Någon hotade med att just deras son, skulle satsa på fotbollen istället, om han blev utbytt i matcherna. Någon annan skulle sluta om deras son inte fick spela på nio meter.
Någon annan berömde verksamheten och gladde sig åt den goda kamratskapen och att så många fortsatte så länge.

Det vara fantastiska år och jag betecknar många av dessa föräldrar som mina vänner idag.
Men gudarna skall veta att det tog kraft och energi.
Kommunikation är svårt och ibland når man inte fram som man vill.
Jag tycker Alexandra Larsson formulerade sig väl när hon skrev;

’De skall spela i en miljö där klubben sätter ramarna – men där föräldrar och ledare arbetar åt samma håll, med respekt för varandras roller.’

I mitt fall är min bild att vi hade just det.
Respekt för varandra roller.
Och att vi alla ville att de skulle gå så bra som möjligt, för så många som möjligt.
Det var ’hur’ vi tvistade om, inte om ’vad’.

Med det sagt så är klubbarna helt beroende av föräldrarna idag.
Och handbollen i stort behöver bättre ta vara på föräldrars engagemang och intresse.
Skapar ledarna ett VI och DOM mot föräldrarna så vinner ingen.
Skapar föräldrarna ett VI mot DOM mot ledarna, så förlorar alla.

Enligt mig ligger nyckeln i kommunikation och transparens.
Säg som det är och jobba långsiktigt tillsammans mot samma mål.
Det kommer göra avtryck på hur länge barnen fortsätter att spela.
Hur många av dem som hamnar på läktarna på andras matcher.
Det kommer göra avtryck på sponsorintäkterna.
Det kommer märkas på antalet ledare och funktionärer.

Enligt mig har vi ledare en skyldighet att ta fram spegeln och idka självrannsakan.
När en spelare som älskat handboll väljer att sluta, så måste vi fråga oss varför.
Vad kunde gjorts annorlunda för att få ett annat resultat?
När en spelare visar dålig attityd, så behöver vi fundera på hur vi skall förändra den.
Som ledare har vi närmast en skyldighet att uppmuntra positiva beteenden.
Vi skall samtidigt hantera och bemästra negativa beteenden.
Har spelare hybris behöver vi skava på dem och skapa ödmjukhet.
Har de dåligt självförtroende behöver vi hjälpa till att bygga upp det.

Det är en känslig process och en process där ledarna behöver föräldrarnas stöd.
Dessvärre inser inte alla föräldrar det, utan de lägger sig i och utmanar ledarens auktoritet.
Säkerligen i välvilja, men de gör ofta sina barn en stor björntjänst.
Parallellt behöver ledarna sälja in denna process till föräldrarna.
Och när de är överens så blir det lättare för spelaren att förstå.

Ett relativt enkelt sätt att hantera detta är genom laguttagning och speltid.
Att förklara orsak och verkan och använda konsekvenser kopplat till det.
En svår utmaning är att just laguttagning och speltid har blivit så kontroversiellt.
Men det får vi ta en annan gång.

Ps. Dagens artist är Stevie Ray Vaughan (1954-1990). Han dog tragiskt i en helikopterolycka bara 35 år gammal. Efter en spelning i Alpin Valley skulle fyra helikoptrar ta artister och entourage till Chicago. I sista stund frågade Stevie om han fick byta till en tidigare helikopter, och den han bytte till flög rakt in i en skidbacke. Helikoptern brann upp.
Stevie hade just gjort storartad comeback efter år av missbruk. Tillsammans med sin bror Jimmie från The Fabulous Thunderbirds, hade han just släppt skivan Family Style.
Stevie tillhör en av de bästa gitarrister som världen skådat. Bs