Bruchs bravader – Tidsmaskin – arkivkollen
Kontaktuppgifter:
red@skanesport.se
Färgstark. Excentrisk. Framgångsrik. Diskuskastaren Ricky Bruch lämnade ingen oberörd.
Han vann en Europacupfinal i Stockholm med en orange badmössa på huvudet.
Han gick på Finnkamps-bankett klädd i solglasögon, pälsmössa och städrock.
Han ursäktade sex övertramp och en sistaplats i en landskamp med att hans favoritundulat precis hade dött.
Inte konstigt att alla journalister älskade att skriva om Ricky Bruch och så många gillade att läsa om hans bravader.
I excentrikernas England hade han varit kung.
Och han gjorde själv inget för att undkomma rampljuset. Han älskade uppmärksamheten.
Så mycket att det ibland kanske stod i vägen för prestationen?
Något stort mästerskap vann han aldrig.
Men det finns en annan sida av saken också. Hans resultat står sig fortfarande och han tog faktiskt ett OS-brons, ett EM-silver och ett EM-brons plus elva SM-guld.
Han hade dessutom en period som världsetta på rankingen (1973) och var topp 3 sju år i rad (1969-75).
Den ständiga rekordjakten blev uppmärksammad, ibland hånad, men den gav resultat.
Han slog svenskt rekord 13 gånger, Europa-rekord två gånger och han tangerade världsrekordet en gång.
I diskus det vill säga, för han var hyfsad i kula också. Två SM-guld, inne EM-brons, sju svenska rekord och förste svensk över både 19 och 20 meter är meriter som räckt långt även om han aldrig klivit in i en diskusring.
Ibland var han plågad.
1971 fick han en psykisk kollaps, lämnade återbud till en landskamp och stängdes av i två veckor av friidrottsförbundet.
Ett par månader senare ställde han trots allt upp i EM i Helsingfors och kom till start efter en natt på sjukhus, fullproppad med lugnande medel och slutade nia i finalen.
Den hösten var han inlagd på sjukhuset så ofta att Sveriges olympiska kommitté krävde friskhetsintyg för att han skulle komma med i satsningen inför OS året efter, 1972, i München.
Men han reste sig. Han tog brons i OS och det var sommaren före avresan han tangerade Jay Silvesters världsrekord på 68,40 i DN-galan.
Vaddå brons, säger kanske någon bortskämd typ. Men det var Sveriges första OS-medalj i friidrott på 20 år. Ricky Bruch var nöjd och glad och 1973 tävlade han som en galning och vann 77 av de 78 tävlingarna han ställde upp i. Tyvärr var det inget mästerskap det året.
I början av karriären var han dopad.
Usch och fy säger många med ryggmärgsreflexen. Men Ricky inledde sin tävlingskarriär tidigt 60-tal och dianabol som han började ta när han åkte över till USA på stipendium 1967 förbjöds inte förrän 1974.
När Ricky kom i kontakt med pillren fanns det ingen debatt, alla som satsade i USA tog dem och med dagens sätt att definiera var alla dopade.
Anabola steroider förbjöds först 1975 och de första regelmässiga dopingproverna gällande de preparaten togs på 1976 års Olympiska spel.
Dagens OS är rena som nyfallen snö i jämförelse med 1968 och 1972.
Därför är det viktigt att framhålla att Ricky Bruchs allra bästa resultat 71,26, ett svenskt rekord som idag är helt ohotat och fortfarande på topp 10 i världen, sattes 1984. Långt efter det att han slutat med doping och blivit en hårt engagerad kritiker av preparaten och varnat för biverkningarna.
Hans längsta kast var ett rent kast.
Dessutom satte han det rekordet på hemmaplan i Malmö. På Stadions kastplan där Malmö AI:s bästa kastare fortfarande tränar och OS-satsar.
Tävlingarna i Malmö var speciella även på andra sätt. Ricky Bruch letade lämpliga vindförhållanden och han kunde kalla media till en tävling med mycket kort varsel.
Ibland var det bara Ricky och någon av de anställda på MAI-kansliet som kom till start, men ändå kantades ringen av hundra-, ibland tusentals åskådare som kommit dit för att eventuellt få vara med om ett rekord.
Ricky Bruchs tränare Kurt ”Alex” Alexandersson är nästan värd ett eget kapitel. Han var minst lika galen som Ricky och coachade i kostym och slips. Ofta med ett plommonstop på huvudet. Alexandersson var länge även speaker på Malmö stadion och ett känt namn i idrotts-Malmö.
Ilsken var han också, men det struntade Ricky Bruchs pappa Bruno i när han tog med sig sin då 14-årige son till Alex och MAI och kallt konstaterade:
– Kan du inte göra en kastare av den här pågen kan du ingenting!
Det kunde Alex.
MAI är klubben de flesta förknippar med Ricky Bruchs karriär och han tävlade där nästan hela tiden.
Men ibland kom han i konflikt med ledningen och två perioder tillhörde han IFK Helsingborg.
En av dem var efter kollapsen och de personliga problemen 1971. Det innebär att när Ricky tog brons i OS 1972 tävlade han för IFK Helsingborg.
Ricky Bruch avled 2011 i sviterna av en cancer-sjukdom.