26-åringen som klev ut ur handbollsfönstret och försvann – Blomstrand om omstarten i livet
26 år gammal har Hanna Blomstrand lagt handbollskarriären bakom sig. Efter genombrottet i landslaget och succén som proffs i Danmark sade till slut kroppen stopp.
Numera huserar hon i huvudstaden och har påbörjat ett helt nytt liv.
– På en vecka tog jag beslutet att lämna Köpenhamn, packade fem flaskor naturvin och lite andra förnödenheter och satte mig på tåget till Stockholm, säger Blomstrand – som ändå inte sörjt färdigt den livsplan som fick överges.
VM-kvartsfinal mot Danmark 2017.
Hanna Blomstrand, som använde vänsterarmen i handboll trots att hon egentligen är högerhänt, gör en av sitt livs främsta matcher och hyllas till skyarna. Hon tog senare det året för sig i klubblaget i Köpenhamn och blev en allt viktigare pjäs på högerniopositionen i både klubb – som landslag. Hon grät av lycka när det gick bra, eller dåligt, och blev snabbt en spelare som hela Handbollssverige fattade tycke för.
Köpenhamn vann ligan och allt gick på räls – tills kroppen började signalera att den inte längre var kompatibel med Blomstrands självuppoffrande spel på handbollsplanen. En kamp med kroppen hon gått länge – men som få andra kunde till.
2019 opererade hon sig, kom tillbaka – men drabbades senare av ett nytt bakslag. Kontraktet med Köpenhamn, som egentligen sträckte sig över sommaren 2023, sades upp.
Karriären, som inleddes med H65 Höörs magiska 96-kull fortsatte som junior och senior i LUGI, är nu nedlagd. Ett beslut som var fysiskt oundvikligt, men likväl psykiskt krävande.
– Det gick under radarn, sammanfattar Hanna Blomstrand sitt avsked till elithandbollen.
Ett avsked som hon tvingades till långt tidigare än planerat. För hon levde sin dröm fullt ut och identifierade sig som handbollsspelare efter ett helt liv i hallar och gym. När det äntligen lossnade i högsta tänkbara sammanhang tog det samtidigt slut.
– Under ungdomen var handbollen en lek och någonting socialt. Men ju äldre man blev och desto mer man satsade på sporten så blev det annorlunda och den höftskada jag länge drogs med gjorde att jag aldrig fullt ut kunde njuta av handbollen. Jag har egentligen varit skadad och haft ont hela tiden som senior, men kämpat och skjutit bort kroppens signaler till den grad att det blev en normalitet i vardagen. Kärleken till sporten har varit starkare än smärtorna.
Höften ja. Det kan förmodligen skrivas en doktorsuppsats om problemen i den. Long story short:
– De första smärtorna uppkom redan 2015 i LUGI. Sedan dess har smärtorna alltid funnits med i periferin.
Beskriv skadan som du burit med dig i alla år?
– En hög belastning i kombination med dysplasi, som enkelt förklarat är en felaktig utveckling på skelettet, har gjort att höften gjort ont konstant. I tidig ålder har min kropp fallit mot handbollsgolv vilket lett till att jag fått slag på skelettet runt höften. Man har skjutit – och landat hårt. Dysplasin har lett till att höftskålen nu är för liten för höftbenet.
2019 gjordes en operation som får betecknas som lyckad, men inte tillräckligt för att rädda karriären som handbollspelare.
– När man belastar fel och länge så försvinner brosket och benpålagringar tillkommer. Det blir som en svullnad för skelettet när kroppen vill skydda sig från belastningen. En effekt av det blir att jag kan inte röra höften vissa vinklar.
– När jag opererades 2019 gick läkarna in och skrapade och slipade bort delarna med pålagringar, då hittade man också en lös benbit som legat och gnagt som en kil.
Blomstrands tillstånd förbättrades avsevärt. För en stund.
– Efter operationen blev jag mycket bättre i höften, 2020-2021 så kunde jag träna på som vanligt, eller rentav ännu hårdare – och hade inte alls ont. Förmodligen lurade kroppen sig själv där och då, för träningen ledde till överbelastning i höger ben; en slags kompensationseffekt från att jag haft mest ont i vänster höft.
– Vid årsskiftet 21/22 fick jag nytt bakslag på höften. Trots att jag var starkare än någonsin. Allt kom på samma gång. Mitt i en match låste sig kroppen. Mekaniken slutade fungera. Höftleden låste sig och jag kunde inte springa. Det var som en mutter i ett kugghjul lossnade.
Efter sju år med smärtor som skjutits bort och en sannolikt plågsamt hög smärttröskel hade Blomstrands kropp slutligen sagt ”Nu är det nog!”
– Då hade jag inget annat val än att lyssna på kroppen. Kan man inte springa kan man inte spela handboll. Min kropp hade försökt säga i sju-åtta år att den inte ville spela spela handboll. Ändå var det det enda jag gjorde.
Varför då, kanske någon frågar sig?
– Jag var dum. Jag var galen. Och jag älskade handboll. Trots att läkarna sa en sak hörde jag en annan sak och var det aldrig ett alternativ för mig att sluta. Det var ju mitt sätt att leva och jag identifierade mig som handbollsspelare. Och vem är inte skadad i en elitsatsande miljö…?
Dolde du smärtan även för den närmsta?
– Eftersom jag i flera års tid dolt det till och med för mig själv – hur skulle då någon annan kunna veta?
Visa detta inlägg på Instagram
Att lägga handbollen bakom sig blev en själslig process för Hanna. Identitetskris är ett starkt ord, men det blev en sökandeprocess i sig själv.
– Vintern 2021 gick jag in i en process där jag umgicks närmare med tanken att jag var tvungen att sluta. Jag började först själv utforska vilka sista möjliga lösningar som fanns för att bli smärtfri och kanske var det först då jag insåg att det inte skulle gå kunna spela handboll i framtiden. Det blev ett par få matcher under våren, men sedan var det över.
Vissa elitidrottare kombinerar karriären med en civil karriär eller studier. Hade du någon plan B?
– Flytten till Danmark gjorde att man lärde sig mycket om sig själv. Vem man var vid sidan av handbollen. För mig fanns inget enkelt svar på den frågan. Så jag påbörjade en väldigt spretig resa som handlade om att leta upp alla möjliga alternativ i livet.
Vad hittade du då?
– Skrivande och skapande. Jag drogs till hantering av färg och form. Under alla år i handbollen har jag regelbundet hittat utlopp för kreativitet i sådana saker. Jag bakar mycket, lagar mat, stickar och virkar. Så jag började titta på olika utbildningar, tog högskoleprovet, jobbade på bageri och på en restaurang i Köpenhamn.
– Som person ville jag se mig själv som optimistisk och valde efter några terapitimmar i anslutning till den avslutade handbollssatsningen att se det nya livet som en möjlighet – inte bara en olycklig sorg.
Efter att ha varit inne på psykologi, journalistik och en del annat landade Hanna i en tvåårig utbildning till copywriter på ansedda skolan Berghs i Stockholm. Flytten till Stockholm gick i somras och en termin in i 08-land ångrar hon ingenting.
– På en vecka tog jag beslutet att lämna Köpenhamn, packade fem flaskor naturvin och lite andra förnödenheter och satte mig på tåget till Stockholm, säger Hanna, numera bosatt i en etta på Norrmalm.
– Jag trivs jättebra och är glad och tacksam att jag gett mig själv den här möjligheten. Men jag är fortfarande i en process. Det tar tid att lägga undan 22 års handbollsspelande.
– När jag tänker efter ska man vara väldigt tacksam för att jag kan ha användning av det jag lärt mig mig kring lagsammanhållning och livet i föreningsmiljö. Handbollen har skapat mig som person och det kommer jag fortfarande ha kvar. Nu när man slutat är det enkelt att prata om handboll som världens finaste grej. Men wow – vilken fint community det är.
För flera andra spelare i H65 Höörs 96-kull, som ju inte är direkt lastgamla, har framgångsrika karriärer också avslutats – men av olika skäl. Julia Sandell var en del av Europacupsegerlaget 2014, men korsbandsskador ”tog” hennes karriär och numera lirar hon för skojs skull igen i Lundagård. Anna Johansson var också med på den resan och vann SM-guld 2017, men slutade för att tillfredsställa sin inre vagabond. Sara Olofsson (LUGI) och Emma Rask (H65-legendar) har också avslutat sina karriärer frivilligt för att upptäcka annat i livet än skrubbsår, träning fyra dagar i veckan och bussresor till Västerås mitt i natten.
Har dina kompisars livsval kunnat vara en tröst eller rentav inspiration?
– Absolut! Många andra i mitt kompisgäng har slutat och upptäckt en annan del av livet. Även om det inte inspirerade mig att sluta så är det tryggt att veta att det finns någonting annat också. De mår ju bra även utan handbollen! När man är i en elitmiljö ser man många gånger inte utanför bubblan. Resten av världen känns kall och långt bort. Så är det inte alltid i praktiken och då kanske man behöver någon annan som går före.
Kontaktuppgifter:
Christoffer.ekmark@skanesport.se